Jag älskar dig så så mycket. Jag hade inte klarat mig utan dig. Du är bara bäst, du lärde mig spela World of Warcraft, det var så grymt. Så kul har jag inte haft på jättelänge. Du är så cool också som tränar boxning, hur coolt är inte det! 46 år och boxas, bara det är coolt. Med detta ville jag bara säga att jag har världens coolaste och mest bästa pappa.
Till pappa från Liv.
Jag ska inte ljuga, visst rullade det en tår nerför kinden när jag läste detta brev som min dotter har skrivit till mig. Älskade lilla tös.
Solen skiner från en klarblå himmel. Det är slutet på augusti och de varma strålarna reflekteras från den plåtbeklädda verkstadshallen. Jag rundar hörnet och möts av ”Nordan”, det blåser en kall vind genom min tunna oknäppta jacka. Det är bara att konstatera, hösten är i antågande.
Jag tänker på mina nya böcker som ligger hemma, redo att öppnas och läsas. Det är favoriter i repris. Jag har lyssnat på dessa i form av ljudbok men när jag fyllde år så fick jag fortsättning i analoga, inbundna exemplar. Jag började läsa men tyckte att jag hade tappat mycket av historien så det gick iväg en beställning av de tidigare böckerna i det behändiga formatet pocket.
Tankarna på en kopp nybryggt kaffe på bordet, jag i fåtöljen med en bok i knät får mig att dra på mungiporna. Tur att det är en kort promenad hem från jobbet.
Inga ”måsten”. Inga ungar som kräver min uppmärksamhet. Maria jobbar till sena kvällen. Ett önskescenario som uppstår ibland när alla bitarna faller på plats. Det är min tid. Bara jag, kaffet och boken.
Jag sitter i fåtöljen, tar en mun kaffe och tar upp………mobilen.
Den vanliga rutinen. Släcka notiser. Youtube, Twitter, Facebook, mail, nyheter mm. Jag känner tröttheten dra i ögonlocken. Ett alarm ställs ifall jag somnar. Jag har lovat att hämta Maria.
En duns. Jag rycker till. Mobilen har glidit ur min hand och landat med en dov smäll i mattan. Inget är sönder som tur är. Kaffet är kallt och mörkret har svept in utanför fönstret. Faan.
Det blev ingen läsning den här kvällen heller. Hur svårt ska det vara att bara ge tusan i den där lilla apparaten? Jag måste verkligen anstränga mig mer. Lägga bort den i ett annat rum. Under TV-tittande är det ett perfekt tidsfördriv i reklampauserna. Vid läsning dock mindre bra. Framförallt om man inte ens hinner börja läsa.
Från och med nu är det jag som går på mobil avvänjning. Och hör sen!
När det står en moped i garaget och man är 11 år så kliar det
naturligtvis i den blivande gashanden. Det är mer regel än undantag
att lufta moppen när dottern är på besök. I ett svagt ögonblick
lovade jag henne att hon skulle få provköra. Kanske inte så
genomtänkt men jag står vid mitt ord.
Vi tryckte på oss hjälmarna och drog iväg i den varma
augustivärmen. Mopeden, en honda scooter, susar iväg nästan
ljudlöst. Den har inte gått mer än 120 mil. Jag älskar den.
Vi åker gamla Edsvägen förbi Brätte. Solen värmer och dottern
håller hårt runt min midja. Vid ridskolan tittar nyfikna hästar
upp när vi glider förbi. Det är sensommar och vi känner friheten
vina genom visiren.
På den stora lastbilsparkeringen vid Båberg stannade vi. Det var
dags för dottern att få köra moped för första gången. Jag satt
bak med benen utsträckta för säkerhets skull några varv. Om det
blir allt för vingligt kan jag agera stödhjul. Nu blev det inte så.
Jag satt med mina dojjor på fotpinnarna hela tiden. Endast när den
lilla GP-föraren stannade så hjälpte jag till att hålla hojen
upprätt. Det är inte lätt för en liten 11-åring att stötta upp
en moped, plus en gubbe på nästan 0,1 ton bak på sadeln. Min tanke
var att det skulle räcka så. Men jag tyckte att hon skötte det
hela så bra så att hon fick dra iväg på egen hand.
Liten börjar bli stor.
Tänk att några varv på en öde parkering kan göra någon så
glad. Hon, en lycklig 11-åring som får köra moped för första
gången och som tar med sig ett minne och en historia som kommer att
berättas lång tid framöver. Jag, en stolt medelålders far som ser
sin lilla dotter förvandlas till en motorburen ungdom och allt vad
det kommer att innebära. Det är med skräckblandad förtjusning jag
glimtar på framtiden.
Telefonen ringer. Jag slänger en blick på skärmen och hjärtat gör ett glädjeskutt.
Det är min dotter som ringer. Hon tillbringar större delen av sommarlovet hos sin mamma eftersom jag och min sambo jobbar. Det blir annat ljud i skällan när vår semester börjar.
Jag svarar med upprymd röst. En 11-åring har inte mycket tid till övers för att snacka med sin urgamla pappa. Det är kompisar som gäller. Därför ser jag väldigt mycket fram emot när vi drar till min far som bor ca 60 mil härifrån. Husvagnen ska packas och första semesterveckan tillbringas med nära och kära i Hälsingeskogarna.
-Pappa, kan jag få ta med en kompis till farfar? Jag fick för honom!
Dottern frågar med upprymd och ivrig röst. Planen är satt i verket och alla inblandade är informerade utom jag, den som faktiskt har sista ordet. Hur ska jag göra nu? Jag känner inte hennes kompis så väl och vi ska åka väldigt långt bort. Vill jag dra på mig det oket som det innebär att ta ansvar för någon annans barn? Kanske är det av egoism eller ren bekvämlighet men svaret måste bli ett nej. Jag vill inte.
Med tårar som rinner och gråt i rösten ber min dotter. -Snälla, snälla, snälla pappa! Jag får ju aldrig ta med en kompis i husvagnen!
Det är inte riktigt sant. Vi har haft husvagnen i två år och jag kan räkna de gånger som dottern har varit med på mina fem fingrar. Två av dessa resor har kompisar varit med. De andra gångerna har det tagit mindre än 10 minuter innan hon själv har hittat polare på campingen.
Jag står fast vid mitt ord och det blir ett kort hejdå innan samtalet avslutas.
Mina tankar snurrar. Den lilla ungen försökte blåsa både mig och farfar. Han trodde naturligtvis att detta var förankrat hos mig. Kompisens föräldrar skickar gladeligen iväg avkomman för att på så sätt få en oplanerad ledighet på tu man hand.
Inte ens hennes mamma visste något. En synnerligen välplanerad och lömsk plan som sabbades av mig.
Kanske är det inte utstuderat, kanske är det bara ett sätt att vilja förgylla resan ytterligare men på grund av ålder och erfarenhet inte riktigt har lärt sig tillvägagångssättet?
Timmarna efteråt känner jag mig liten och elak. Varför inte bara låta den där kompisen få följa med. För fan Fredrik, var lite spontan någon gång! Men nej, inte den här gången. Jag växer tillbaka ut ur min litenhet och känner att jag har gjort rätt.
Vi ska till min farsa tillsammans och det ska bli en helt underbar resa!
Min dotter hälsar på i bregottfabriken i Hälsingland 2017
