Ades World

Kategori: Livet

  • En kattdröm

    Jag vaknar med ett ryck.

    Drömmen som kändes otroligt realistisk dröjer sig kvar och jag undrar om jag fortfarande sover. Jag återupplever den sista sekvensen av drömmen i mitt darriga sinne.

    Jag ligger på ett obduktionsbord. Det är kallt. Min nakna, svettiga hud klibbar mot det rostfria stålet. Jag vet inte var jag befinner mig. Mörkret klyvs av en strålkastare som envist bländar mig och hindrar mina försök att fokusera blicken på något väsentligt.

    Smärta.

    Jag känner en otrolig smärta i höger ben. Med en sista ansträngning reser jag överkroppen på armbågarna. Blicken flackar av ansträngningen och medi kisande ögon ser jag ett monster.

    I höjd med knäskålen hugger den fasansfulla tingesten in på mitt kött. Det rinner blod ur mungiporna samtidigt som den möter min blick med sina gulsprängda ögon. Ett hånfullt flin sprider sig över det förskräckliga anletet.

    Där slutar drömmen.

    Konstigt att det fortfarande smärtar i benet?

    Är jag verkligen vaken?

    Med ett ryck sliter jag av täcket och där ligger Nizmo, katten som vi har stiftat bekantskap med i en vecka, och trycker in sina små sylvassa tänder och klor i min vinterbleka hud. När den lilla antagonisten märker att jag är vaken slutar anfallet och han börjar kurra.

    Jag dröjer mig kvar i sängen. Jag kom precis på att jag sträckte benet igår när jag spelade padel. Kan jag gå på benet idag eller ska jag skicka ut Maria till förrådet för att hämta kryckorna?

    Jag är klarvaken efter drömmen och bataljen med Nizmo så det är lika bra att studsa upp.

    Kaffe hade inte varit fel.

    Det visar sig att träningsvärken har uteblivit. Det smärtar lite från ljumsken men inte mycket mer. Skönt! Jag är alltså på gång. Några pass till så kan jag släppa på för fullt.

    Med vänlig hälsning, Ade.

    Nizmo, en varg i fårakläder.

  • En morgon att minnas!

    Jag slår upp ögonen. Lyssnar….. Var det inte något som rörde sig ute på altanen? 

    Min blick fastnar på myggan som höll på att driva mig till vansinne i går kväll. Myggan är utspridd och väl tillplattad i taket efter ett välriktat slag med handflatan. Efter en lång och intensiv strid långt in på småtimmarna kunde jag åter släcka lampan och falla in i drömmarnas värld.

    Ja visst fan! Alfred har sin första dag på sommarjobbet. Kom gossen iväg?

    Jag smyger ut i vardagsrummet, kollar ut genom fönstret, japp, cykeln är borta. Han kom iväg. Med ett tafatt försök att gnugga bort sömnen ur ögonen hasar jag mig vidare genom lägenheten för att besöka ”tryckeriet” och “lägga en laser”.

    Efter att ha förrättat mitt tarv släpar jag mig tillbaka till sängen. Det är så där härligt ljummet under täcket. Maria sover djupt.

    Jag vet inte hur länge jag vandrade i drömmarnas dal men helt plötsligt står Alfred i dörren in till vårat sovrum och flämtar.

    Farsan! Du måste köra mig! Det är något som har trasslat in sig i kedjan på cykeln!

    Likt en möbelfjäder studsar jag upp. Efter endast ett par minuter sitter vi i bilen, på väg till Alfreds jobb. 

    Gossen berättar, fortfarande andfådd, “Jag hade ju kommit bort till Brandt (ca en halv kilometer) då det tog tvärstopp. Jag fick slänga upp cykeln på axeln och springa hem igen och väcka dig!”

    Jag anar vad det är som har trasslat in sig. Minnet av en kamouflagefärgad tröja som hänger på pakethållaren gör sig påmint. Livs kompis hängde den där på tork. 

    Efter leverans av ett stycke gosse, stressad men i tid, åkte jag hem för att ta itu med cykeln. Att åla sig ner i sängen existerade inte längre. Hungern hade satt in så det var bara att ge upp planerna på att sova länge.

    Jag meddelade ansvarig förälder att tösen nu är en tröja kort. Den satt djupt monterad i bakre navet och således bortom all räddning. Vi var båda överens om att det är sådant ”som händer”.

    Nu är allt frid och fröjd och semestern kan fortsätta.

    Med vänlig hälsning, Ade.

  • Sista lediga dagen innan semestern.

    Söndag och solen skiner från en klarblå himmel. Det är i arla morgonstund, de flesta sover. Det är tyst. Dock har grannes pojk presenterat sig för denna vackra morgon.

    Fralla med ost och marmelad och en kopp kaffe på framsidan där solens strålar har letat sig fram över hustaken. Det blir varmt idag.

  • Kan cider vara skadligt för immunförsvaret?

    Japp, jag har insjuknat i en horribel mancold och ligger i fosterställning med frossa, feber och en värk i kroppen som jag inte ens önskar min värsta fiende.

    Under de korta perioder som jag är vid medvetandet och kan samla tankarna så funderar jag på när detta virus angrep min annars så välstöpta kropp.

    I lördags hade jag en utekväll med mina söner, 19 och 21. Det blev ”några” bärs, EN cider och en 4:a rökig whisky.

    Vi hade en grym kväll tillsammans och jag mådde förvånansvärt bra på söndag morgon.

    På måndagen kändes det i halsen att ”något” var på gång. Jag härdade ut på jobbet för familjens skull, naturligtvis. Men på tisdagen var det kört. Mansförkylningen slog till med full kraft. Nu är det onsdag och ingen bättring i sikte.

    Nu till min fundering. Försvagade den där enda cidern, med smak av ananas, som jag drack på krogen mitt immunförsvar så till den milda grad att jag blev mottaglig för all sköns mer eller mindre hemska virus. Hade jag klarat mig om jag endast höll mig till det gamla och beprövade, öl och whisky?

    Kanske en kombo av rusdrycker och offentlig plats?

    Just nu är det överlevnad som gäller. Klarar jag mig igenom detta så kommer jag aldrig att dricka cider igen.

    Uteslutningsmetoden.

    Med vänlig hälsning, Ade.