Efter gårdagens tidiga tapto vaknar vi till en solig men kall morgon. Jag sitter med mitt morgonkaffe och skriver. Maria vaknar till och innan tuppen gal är också hon uppe.
Det vankas promenad i ottan.
Vi går vår vanliga väg. Genom villakvarter längs Gamla Läckövägen. Vi passerar Skogshyddan och viker av till höger och beger oss in i Giacominaparken. Det är en högljudd kakafoni i trädkronorna av brunstiga små fåglar som gör sig redo att möta våren.
Vi rundar Villa Giacomina och går längs vattnet på vår väg tillbaka. Villabadet, Lockörns lilla båtklubb och hundbadet. Vi tröttnar aldrig på dessa vyer och nu när vi har säsongplats är det en fröjd att följa desamma i årstidernas skiftningar. Vi är lyckligt lottade.
Det vankas jobb. Inget avancerat. En halvmånads chimpans hade fixat detta med bravur. Fästa tältet ordentligt, spänna duken och lägga in golvet. Lätt som en match och det är avklarat fortare än kokt sparris.
Inom en snar framtid ska det ändras lite på uppallningen. Konstruktionsändringar om ni så vill. Men det tar vi en annan gång.
Maria skrubbar möbler, torkar tältmattan och hjälper till med lilla Agnes. Det är en fröjd att närma sig slutet på etableringen. Klar blir blir man väl aldrig. Det finns alltid något man kan pilla med.
Efter den skurna torsdagens arbetspass äntrar jag hemmet och möts av familjen som står uppradade i hallen. Med nigningar och bockningar saluteras jag välkommen hem till påskens stundande festligheter. Precis som traditionen kräver för en man i min ställning.
Önsketänkande!
Maria har packat, städat, tvättat och har mycket välförtjänt slagit sig ner i soffan i väntan på att kejsaren utan kläder ska komma hem. Liv går också i väntans tider. Hon blir snart hämtad och far ut i obygden någonstans på Dalboslätten.
Det är massor av tankar som far genom mitt huvud. Bilen strävar på i den kyliga eftermiddagsluften. Kommer min uppallning av vagnen att duga? Hur ska jag göra för att fästa tältet ordentligt mm. Jag har egentligen alla svar men behöver ändå få detta bearbetat i min lilla hjärna.
Daniel och Emelie är redan på plats. Jag och Maria skäms lite. Vi har belamrat deras förtält med våra prylar och i tisdags förmådde vi inte våra kroppar att fortsätta jobba. Det blir det första vi gör i morgon förmiddag.
I gemensam tropp vandrar vi långsam till Hjertbergs för att proviantera. Förra årets pantflaskor som legat i dramaten, kvarglömda, ska äntligen återvinnas. Maria skulle prompt köpa ett våffeljärn🤷🏼♂️. Dramaten är fylld till brädden och vi vandrar hem i skymningen.
Kylan sänker sig över nejden och det är skönt att krypa in en varm och mysig husvagn. I morgon väntar åter arbete.
Hur svårt kan det vara? Pumpa upp vagnen med hjälp av en domkraft, lägg under betongplattor, sänk ner lopplådan, klart! I min enfald tänkte jag att detta blir lätt som en match.
Maria och jag åker upp till Lidköping för att göra det sista förberedelserna innan påsk. Vi ska bara höja husvagnen så att den står i samma höjd som trallen, resa förtältet och sedan in med möblemanget. Vi har därför tagit ledigt och är vid gott mod när vi anländer till Kronocamping. Bilen är lastad med diverse betongplattor och andra attiraljer som kan tänkas behövas.
Det finns ingen återvändo. Maria tar tag i resterna av förläggningen på vår gamla plats. Några pallar, markduk och diverse trallvirke. Jag kastar mig under vagnen och försöker komma på bästa lösningen för att palla upp vagnen. Min hjärna brukar hitta genvägar och smarta sätt för olika problem men här tar det tid. När jag tillslut hittar ett tillvägagångssätt som fungerar har klockan vandrat iväg.
Vagnen rör på sig vid varje höjning. Mycket irriterande och jag kan inte komma på en lösning. Maria får agera ankare när jag försiktigt släpper bromsen och puttar vagnen rätt. Det är mödosamt och min numer kontorsanpassade kropp skriker. Jag fyller 50 i år och ska inte hålla på med sådant här. Jag passar bättre som arbetsledare. Nästa gång ringer jag in mina söner.
När uret närmar sig 19:00 börjar vi med förtältet. Det är i senaste laget och jag är mycket tveksam. Maria säger att det kommer att gå fort. Det är härligt att ha henne vid sin sida på livets krokiga stig. Jag behöver inte Google, Maria vet redan allt.
Jag är som en oljad hankatt. Maria står som ett rundningsmärke när jag dansar omkring och monterar stommen. Min bättre hälft håller i, stöttar och framförallt , positivitet. Vi är nog båda lite chockade att det gick så fort. Efter lite fastsättning för att säkra tältet i trallen är det dags att bege sig hemåt. Vi plockar ihop våra saker som ligger utspridda över tomten och rullar hemåt. Min kropp är helt slut.
Efter ett par kilometer tänker jag ringa dottern och tala om att vi är på väg hem. Till min fasa upptäcker jag att mobilen saknas och troligtvis ligger kvar där jag lade den senast. I husvagnen. En oundviklig 180-graders sväng och tillbaka till brottsplatsen. Med en värkande kropp kravlar jag mig ut ur bilen. Jag ska precis runda dragstången när något smattrar mot min gröna anorak. Börjar det regna?
Jag tittar upp mot den allt mörkare himlen. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Det är då jag ser det. Vita kladdiga fläckar över hela jackan. En liten magsjuk fjäderprydd best har släppt sitt tarv över just mig. Det är ju helt osannolikt!
Jag kränger av mig anoraken och lägger den i bagagen, hittar mobilen och viker åter in mig i bilen under hårda svordomar och Marias påhejande gapskratt.
Efter en dusch och lite kvällsvard tar jag min mörbultade lekamen och lägger mig. Det dröjer inte länge innan jag somnar till Radiosportens dokumentär om Nicklas Bäckströms dopingprov.
Lidköping bjuder åter på ett sagolikt vinterväder i ottan. Det är krispigt och bilden som moder natur målar upp utanför husvagnens tunna väggar är en vacker vintertavla. Ljuden i detta kalla vita är dock vår. Det kvittrar i de kala trädkronorna och solens strålar torkar upp den fuktiga asfalten.
Det sitter folk på läsidan av sina vagnar och njuter. Solen värmer. Det är underbart!
Vi knallar iväg på vår runda. Samma sträcka som igår. Samtalet pendlar. Allt mellan himmel och jord. Maria är måttligt road av mitt val av promenadskor. Mina fina blå sommarskor med avlastande pelott.
Min bättre hälft har naturligtvis rätt. Det är inte optimalt men fungerar. Det är ju inte så att jag går sämre än Maria och hennes grova kängor. Jag liksom studsar fram i vårsolen.
På hemvägen går vi förbi campingen och fortsätter fram till bygget av den nya ”strandpromenaden”. Det kommer bli häftigt.
Bilen har stått och laddat på campingens laddstolpar. 100% och redo för vidare transport hemåt.
Vi slappar lite för att dämpa den värsta söndagsångesten. Snart är det dags att bryta förläggningen. Tömma vagnen på diverse vätskor. Stänga av gasolen och låsa kofferten. Vi börjar bli rutinerade.
Solen står lågt på himlen och trädens långa skuggor griper efter de sista av solen belysta markytorna.
Om två veckor är vi tillbaka. Då väntar spännande saker.
