Jag får sitta en stund och fundera på vad vi har gjort idag. Verkligen gå på djupet och rota i mitt innersta.
Kan man verkligen vara så overksam att en hel dag bara rinner iväg som ett lavemang?
Vi åt frukost det första vi gjorde. Samma läckerheter som igår. Skillnaden denna soliga men ack så blåsiga dag är att Maria har bokat ett yogapass nere på stranden. Jag funderade själv på att hänga på men mentalt är jag inte redo än. Jag äger redan en stor töntfaktor med mina barfotaskor och gåstavar. Jag låter världen vänja sig vid det först, innan jag förnedrar mig på en matta för att komma åt min inre kraft.
Direkt efter Marias pass drar vi iväg på vår tur. Med rätt valla och en uppvärmd Maria går det i en rasande fart. Vädret är blåsigt men när vi vänder vid Giacomina så har vi vinden i ryggen och kan sträcka ut stegen.
Jag behöver göra vissa förbättringar på förläggningen. Jag har nya friska ideer om uppallningen av vagnen. Fixa med stödben och stödhjul. Min tanke var att börja med detta idag. Nu kom det lite saker emellan så jag skjuter upp det till i morgon. Vi har ju semester.
Agnes våldgästar oss under lunchen. Hon kommer precis från dukat bord till ett annat. Vi äter en fräsch pastasallad som Maria fixat. Jag tar disken som brukligt.
Nu står det rast och vila på schemat. Maria slocknar i sängen men jag finner ingen ro. Jag går över till Daniel och Emelie som har börjat bryta sin förläggning. På måndag kommer deras nya vagn. Vi tar ner vindskydd och de fortsätter med trallen.
Det grejas lite varstans på campingen. Det klipps gräs, vagnar tvättas och folk spatserar runt. Vissa går faktiskt fortfarande, även om de blir färre och färre för varje år. Eldrivna sparkstöttingar har tagit över totalt.
Det sjuder av liv. Det skapas ett campingbrus som konstant ringer i öronen. Det är dessa ljud som gör att jag trivs. Att bo i en stuga i skogen där tystnaden gapar allt högre i tomheten är inget för mig.
I morgon ska jag ta tag i stödbenen.
