Söndag och solen skiner från en klarblå himmel. Det är i arla morgonstund, de flesta sover. Det är tyst. Dock har grannes pojk presenterat sig för denna vackra morgon.
Fralla med ost och marmelad och en kopp kaffe på framsidan där solens strålar har letat sig fram över hustaken. Det blir varmt idag.
Japp, jag har insjuknat i en horribel mancold och ligger i fosterställning med frossa, feber och en värk i kroppen som jag inte ens önskar min värsta fiende.
Under de korta perioder som jag är vid medvetandet och kan samla tankarna så funderar jag på när detta virus angrep min annars så välstöpta kropp.
I lördags hade jag en utekväll med mina söner, 19 och 21. Det blev ”några” bärs, EN cider och en 4:a rökig whisky.
Vi hade en grym kväll tillsammans och jag mådde förvånansvärt bra på söndag morgon.
På måndagen kändes det i halsen att ”något” var på gång. Jag härdade ut på jobbet för familjens skull, naturligtvis. Men på tisdagen var det kört. Mansförkylningen slog till med full kraft. Nu är det onsdag och ingen bättring i sikte.
Nu till min fundering. Försvagade den där enda cidern, med smak av ananas, som jag drack på krogen mitt immunförsvar så till den milda grad att jag blev mottaglig för all sköns mer eller mindre hemska virus. Hade jag klarat mig om jag endast höll mig till det gamla och beprövade, öl och whisky?
Kanske en kombo av rusdrycker och offentlig plats?
Just nu är det överlevnad som gäller. Klarar jag mig igenom detta så kommer jag aldrig att dricka cider igen.
Uteslutningsmetoden.
Med vänlig hälsning, Ade.
Hej Pappa!
Jag älskar dig så så mycket. Jag hade inte klarat mig utan dig. Du är bara bäst, du lärde mig spela World of Warcraft, det var så grymt. Så kul har jag inte haft på jättelänge. Du är så cool också som tränar boxning, hur coolt är inte det! 46 år och boxas, bara det är coolt. Med detta ville jag bara säga att jag har världens coolaste och mest bästa pappa.
Till pappa från Liv.
Jag ska inte ljuga, visst rullade det en tår nerför kinden när jag läste detta brev som min dotter har skrivit till mig. Älskade lilla tös.
Världens sämsta boxare.
Efter ett ofrivilligt, kortare uppehåll från träningen kände jag mig oerhört laddad inför torsdagens boxningspass. En stukad swipetumme har under en och en halv vecka gjort mig otålig. Tummen har läkt ihop och med nytvättade träningskläder och lindade händer äntrade jag lokalen.
Klockan slår 18:00 och coach Alnes sätter igång uppvärmningen. Vi springer runt och vevar, hoppar och gör allsköns rörelser i språnget.
PANG!
Det går inte ens fem minuter så ligger jag utslagen, knockad och helt försvarslös bland väskor och vattenflaskor.
Jag har stukat foten.
Finlands sämsta boxare kallas ofta för Rantarunti Ringenen. Sveriges sämsta, nu levande boxare, måste vara Fredrik ”Halvmissen” Adetoft. Han klarar inte ens av uppvärmningen.
Coach Alnes fixade kylspray och ispåse till sin slagna pugilist. Allt medans de övriga kombattanterna värmde på i fortsatt stabilt tempo.
Som en skamsen hund drog jag mig tillbaka. Haltandes och stapplandes, nedför trapporna, ut till bilen och hem för att slicka mina sår.
Skit också.
