Författare: Fredrik Adetoft

Jag vet inte vad det är men vädrets makter står på vår sida denna helg. Varje morgon skiner vi och solen ikapp. Det är inte så mycket mer att önska än dessa vackra sommarmorgnar. 

Det blir ingen promenad. Vi känner helt enkelt inte för det. Det är väl egentligen så som det ska vara på semestern. Kravlöst och utan press. 

Saker som dock måste göras är att tömma latrinen och fylla på vatten. 

Att tömma latrinen är faktiskt inget större problem. Nu undviker vi att göra nummer två i vagnen men om nöden tränger på så har vi möjligheten. Det känns tryggt med tanke på min oroliga mage. 

Jag har faktiskt väldigt roligt åt de som står och ulkar med kassetten i den ena handen och håller för näsan med den andra och ett ben utanför det lilla rummet.   Det är precis som om de ska bli uppätna av det stora latrinmonstret i vilken sekund som helst. Visst, det luktar inte hallon, mer som gam och grillad orangutang, men det är ju oftast deras egna skit!

Jag möter två härliga campare som har läst mina inlägg och som tackar för underhållningen. Väldigt roligt att få uppskattning. Tack! Ni vet vilka ni är. 

För att orka med det otroligt betungande arbetet med att uppehålla sig på en camping så krävs det energi. Energi i form av lunch. 

Jag, hövdingen över flocken, har satt ner min högra flipflop och kommenderat tjänst inom inhägnat område. Vi ska inte lämna campingen förren tidigast middagen på Pinchos 16:00. 

Dagens lunch inmundigas alltså på campingens restaurang.

Idag slog jag nog något sorts rekord i mätthet. Med svullen buk fick jag näst intill ledas hem till vagnen. Kallsvettig och med tydlig explosionsrisk drar jag ut en stol ur förtältet och med ett högt och tydligt gubbljud placerar jag ändalykten i campingstolen. 

Himlen mörknar. Det blir helt plötsligt svart som en sotarröv ovanför oss. Vad ska det månne bli av detta? Ingenting visar det sig. Moln, svarta som synden, driver bort och kvar blir glest spridda slöjor av vita fjuniga molnrester. 

Solen visar sig och med det kommer solstolarna fram hos grannarna. Själv borde jag kanske jämna ut brännan lite. 

En Treo ser ut som en leverfläck mot min vita hud. 

Men jag sitter kvar i min t-shirt. Jag är fortfarande helt tagen av den mäktiga lunchen. 

Middagen serverade en glädjens överraskning. Min äldsta son kom på besök. Vi blev ett glatt gäng på 8 personer som vandrade bort längs gator och torg med Pinchos som destination. 

Det blev mycket trevlig eftermiddag i goda vänners lag. 

När klockan närmar sig läggdags kläcker något av barnen, tre till antalet, den briljanta idéen att ett kvällsdopp passar väl alldeles utmärkt såhär på kvällskvisten. Sagt och gjort, vi går ner till stranden. 

Jag badar som sagt inte och således behöver jag inte ens känna på vattnet. Jag vet att det är vått. 

Luften är kall. 

Liv tvekar. De andra två är redan i. Efter noga övervägande tar hon beslutet att doppa sig. Jag får minipick och pansarpung bara av att stå och titta på vattnet. 

Det är dags att göra kväll. I morgon är det hemresa och slutet på denna semester. 

Det kommer med all säkerhet att bli någon mer resa i sommar. Det är så här vi vill tillbringa lediga stunder, jag och familjen. 

Vi älskar det!

Med vänlig hälsning, Ade. 

Det är nu det händer. Äntligen! Det är dags att kliva upp och göra oss redo för semesterns sista tur med lopplådan.
Det mesta är packat. Jag sveper med blicken över högen med väskor, påsar och kylbagen. 
Något måste vara fel. 
Så här lite packning har vi inte ens när vi går till tvättstugan. 
Jag tittar på Maria. Hon möter min blick med en axelryckning. 

Det är alltså inte mer?

Jag tar inte diskussionen vidare utan rycker tag i närmsta väska och halvspringer ut till bilen. Låt oss komma iväg innan någon av den kvinnliga delen av familjen hittar fler nödvändiga saker att öka på lastvikten med. 

Maria följer väderprognosen i telefonen som om hon hade satsat snuskigt mycket pengar på fel häst. Vi har inte samma tur som för två veckor sedan. Det är bara titta och se regnskurarna dansa förbi utanför fönstret. Det här kommer att bli en prövning!

Vi visste redan vilken plats vi skulle ha. Den kollade vi in förra gången det begav sig. Det märkliga med dessa platser längs denna gata är att de är liksom spegelvända. Det går inte att backa in på anvisad grusplats. Då får du inte plats med förtältet inom markeringarna. Vi måste alltså vrida den med röva ut så att säga. Det är just nu som jag är överlycklig för att vi inte har en boogievagn utan mover. Vi snurrar enkelt runt den lilla vagnen, jag och Maria.

Det regnar under hela tiden vi trixar med husvagnen. Så fort stödbenen är nere, elen kopplad och vattnet är påfyllt upphör det. 
Som två blöta katter släpper vi in ”The princess of drama” in i vagnen. Hon satt hela tiden i bilen med nyllet monterat i mobilen. Det märks att hon fyller tonåring nästa år. 

Vet ni förresten vad en influencer väger?
-Ett instagram! 

Jag lägger presseningen över det som en gång var en fantastiskt grön och fin gräsmatta men som nu mest liknar en leråker. Den där leråkern är ganska lokal. Precis framför dörren där pallen ska stå kan man säga. 

Typiskt. 

Nu börjar det bli lite bråttom. Vädrets makter är för ett ögonblick på vår sida.
Ut med tältet och nästan bära och trä i det i skenan samtidigt för att undvika lerpölarna. 
Liv ser mina mödor och tro’t eller ej, hon kommer ut för att hjälpa sin gamla far.

Vi lever ett väldigt spartanskt liv i vårt förtält. Vi har inte kommit så långt med attiraljer och utrustning. Vi har ett bord och fyra stolar. 
Detta är fjärde säsongen och vi ha klarat oss med det. Jag är dock sugen på ett litet avlastningsbord för olika ändamål. Fläkt i hörnet, ställplats för ölen när vi sitter utanför tältet och steker fläsket i solen.
Japp, ett sådant bord vill jag ha.

Den numera traditionella promenaden till Hjärtbergs fick ersättas med en bilburen resa på grund av det stabila vädret. Lite förrådspåfyllning så att vi klarar helgen. Förhoppningsvis är det väder för att tända grillen. Hamburgare står på menyn. Jag är otroligt svag för hamburgare.

Kvällen bjöd på vackert men något kyligt väder. Vi satt hos våra vänner i deras förtält. De hade brett ut sin förtälltsmatta. Det har inte vi eftersom vår pressening hade fungerat bättre som durkslag. Det är också något vi ska kolla på. Riktigt underlag.

Efter en macka tryckte vi ner oss i sängen och släckte lampan. Det är svalt och skönt i vagnen. 

Med vänlig hälsning, Ade.