De små pubertala fjortisarna sabbar min dygnsrytm totalt. De har min tillåtelse att glida runt på campingen till midnatt nu under Power Meet. Att de sedan inte kommer till ro ett par timmar senare hade jag inte med i beräkningarna. Det finns hur många ”Vi ska bara” som helst.
Jag är trött som en amöba och min underbara skrivstund på morgonen sover jag bort. Inspiration är inget som går att tvinga fram. Den måste finnas där och jag behöver lite lugn och ro för mitt skapande. Det är bara att vänta och se om det kommer något tillfälle under dagen.
Däremot fick jag feeling att ta tag i det där med cityvattnet. Efter samtal med Fri-Bo och felsökning via telefon är det troligtvis magnetventilen på utsidan som har ett fel som inte är riktigt rätt. Jag slänger mig i bilen och tar en roadtrip till härliga Sollebrunn. Jag fick med mig en ny ventil och diverse andra saker till avloppet. Glad i hågen styrde jag kosan tillbaka till Lidköping.
Där brände jag jag några mil på leasingavtalet i onödan. Systemet är lika dött som löntagarfonderna. Fri-Bo lovar att komma hit vid lämpligt tillfälle.
Jag och Maria drar in till stan för att kolla på alla vrålåk som glider runt. Det är mycket folk i rörelse och hela staden lever upp. Vädret är som vanligt vackert och vi tar plats på en uteservering. Maten är riktigt bra och de har suröl på fat. Ett litet himmelrike för mig.
Jag kände mig stark i glassbaren och slog till med en Kronocamping Power. I största laget för mig men en otrolig upplevelse. Nu är vi laddade för kommande uppesittarkväll. Tyglarna är åtstramade och vi har full koll på de unga, frihetskrävande nattugglorna.
En av få förmiddagar som spenderas inne i förtält och vagn på grund av dålig väderlek. Tiden ägnas åt varierande sysselsättning beroende på intresse. Somliga skriver, andra läser. Vissa av oss gör ingenting i väntan på att molnen ska skingras och låta solen torka upp skog och mark.
Vi har varit förskonade från oväntade besök inne i tältet. En och annan myra, någon fågel och andra löst flygande kryp har letat sig in.
Liv sträcker ut sig i den uppblåsta madrassen. Likt en mask, nyagnad på metkrok, slingrar hon sig bland kuddar och bolster. Tillslut landar hon på rygg och slår upp ögonen. GHAAA! Hon ger ifrån sig ett kort men ljudligt skrik. Lite larvigt kan jag tycka. En av naturen perfekt skapelse gör sig ingen brådska på tältväggen.
Illa tilltygade av sen nattning och för lite sömn är de nyvakna fjortisarna inte sugna att vara med på bild. Det är inget som jag kan göra något åt. Bilden på frukosten ska tas. Så är det.
Maria blir mer och mer nyfiken på att klara vissa uppgifter som av någon anledning alltid har fallit på min lott. I väntan på att cityvattnet ska komma igång, troligtvis fel på magnetventilen, fylls vattnet på manuellt. Varför denna nyfikenhet plötsligt har kommit i dagen vet jag inte. Kanske har hon någon baktanke. Bör jag bli rädd om hon börjar trixa med toakassetten?
Vi börjar utforska matlagningsmöjligheterna mer och mer. Ugnen är fantastisk. Flitigt använd under dessa veckor. Maria är grym i köket. Det serveras gratäng och fläskfilé. Kan ni gissa vad efterrätten blev? Glass!
Kvällen har blivit lite av en favorit för oss. Vi kan ta oss en promenad runt på campingen och lyssna på alla ljud från tält, vagnar och servicehus. Överförfriskade samtal i natten som försöker överrösta den skräniga stereon som spelar allt från AC-DC till Vikingarna. Allt dessa röster och ljud bildar en behaglig melodi som hör campingen till och jag hade inte kunnat vara utan den. Det är ju därför vi älskar detta livet.
Känslan av att inte behöva göra någonting tar över min kropp. Kroppen går in i ”limp mode” och förmiddagen försvinner i ett töcken. Maria vandrar på sin promenad, tjejerna hänger en stund i stan. Jag gör minsta möjliga. Om jag inte blir klar med det idag så fortsätter jag i morgon. Det är grått på himlen men appen lovar sol under dagen.
När alla åter är samlade somnar den kvinnliga delen av sällskapet. Jag sträcker ut mig på soffan men dåsar mest. En välbehövlig siesta. När tarmen börjar skrika efter mat vaknar vi till och tar den enkla vägen till fyllda bukar, pizza. Det är strålande sol men molnen tornar åter upp sig i fjärran.
Jag är mätt som Krösa-Maja efter tabberaset i Katthult men vi kan inte missa efterrätten. De två fjortisarna bangar glassen så jag och Maria blir ensamma. Bra för plånboken.
Jag har precis tryckt ner skeden i bägaren när jag börjar kallsvettas och känner ett tryck över min svullna buk. Nu är goda råd dyra och med spända skinkor vaggar jag mot inrättningen, avsedd för att sjösätta ”barkbåtar”. Det var i grevens tid kan man säga.
Vad jag har stoppat i mig denna gången för att framkalla detta explosiva tillstånd vill jag låta vara osagt. Maria vill påskina att den där ölen på pizzerian minsann kan vara boven i dramat. Jag lutar mer åt den där yoghurten som slank ner för ett par timmar sedan.
Jag är iallafall som en ny människa när jag lätt och ledigt hugger in på glassen efter uträttat ärende.
Kvällen ägnas åt läsning för min del. Töserna ränner runt på campingen och Maria kollar serier. Regnet smattrar lätt mot husvagnstaket.
Ännu en morgon där klockan ringer i svinottan. Det är många sysslor som ska hinnas med innan självaste överhuvudet i familjen anländer. Medan Maria i rask takt tar ut stegen på sin morgonrunda så drar jag på mig städförklädet. Dammsugning, plocka undan och tömma förtältet på diverse attiraljer. Luftmadrassen töms och stuvas undan. Medelåldern i sällskapet kommer att höjas markant när min farmor, far och syster dyker upp. Det kan behövas lite svängrum runt matbordet.
Jag har gjort upp ett schema för våra nytillkomna gäster enligt diverse önskemål. Redan på andra punkten fallerar detta då jag har missuppfattat en önskan om att gå på Rörstrands museum. Våra djupt ärade gäster ville till outletbutiken i samma byggnad, inte kolla på gamla grejer. Annars gick allt enligt plan.
Fika vid ankomst. Rörstrands museum. Outletbutiken. Lunch med grillat och som alternativ, sallad med lite chark. Promenad och visning av campingen. Dagen avslutas med glass.
Efter outletbutiken, där vi spenderade en ansenlig lång stund, varje pryl måste synas in i minsta detalj, gick vi förbi ännu en av de där butikerna som säljer allt möjligt. Lokalen är enorm och damerna liksom sugs in igenom dörrarna. De kan inte rå för det. Min far som ligger några steg före mig vänder när det går upp för honom vad denna inrättning har till försäljning. Han förkunnar med myndig stämma att han tänker minsann inte spendera sin dyrbara tid där inne men det är fritt fram för övriga att rekognisera bland all bråte.
Jag och min far sätter oss på en bänk och väntar. Vi talar om sådant som övriga i familjen inte har något intresse av. Tekniska grejer. Han visar stolt upp sin nya iPad. Vi är otroligt lika, jag och min far. Samma intressen. Vi skriver, bloggar och fotograferar. Det finns alltid något att prata om och vi trivs i varandras sällskap. Tunga moln drar in över oss och vi lättar från de något obekväma bänkarna. Ett tafatt försök att skynda på processen inne i butiken går om intet. ”Det får ta den tid det tar” visar damerna med enad blick.
Med grilltång i ena näven och paraply i andra flippar jag burgare och vänder korvar. Ödets nyck släpper regnet när glöden är perfekt. Jag är luttrad och det bekommer mig inte. ”Det finns inget dåligt väder” har någon vis person myntat. Maria slänger ihop en sallad. Samtalet rullar fram och tillbaka. Minnen och händelser från det förflutna bubblar upp till ytan. Det är mycket trivsamt och man vill frysa ögonblicket.
För att smälta maten tar vi en liten promenad runt campingen. Min farmor, som precis fyllt 89, gillar campinglivet. Hon hade mycket väl kunnat tänka sig en stuga eller villavagn. Jag får ombesörja att hon kommer hit så ofta hon vill. Ålder ska inte mätas i siffror. Ålder ska mätas hur status och funktion är på ”maskineriet”.
Tiden går fort när man har roligt och även dennas dagen har ett slut. Min far, syster och farmor lämnar oss i tomhet. Vi träffas inte så ofta och denna dagen kommer att ha en alldeles speciell plats i minnet.
Även om det är fantastiskt roligt att nära och kära verkligen vill komma och hälsa på så har det varit en intensiv vecka. Den närmsta tiden ska vi ta dag för dag och se vad framtiden har att erbjuda. Vi tänker driva planlöst i detta fantastiska hav av husvagnar, tält och glassar!
