Vi vaknar till ett stilla smatter mot husvagnstaket. Vi och vi? Jag vaknar. Maria ligger och drar stora stockar i sin skönhetssömn. Det kommer hon att göra någon timma till.
Gryningens gråa ljus letar sig igenom gardinernas nederkant. Jag rullar sakta upp ett par stycken för att möta dagen. Vatten kokas till att hälla över två teskedar frystorkat kaffe. Snusdosan läggs fram och jag sätter mig för att skriva.
Grannar börjar vakna. Campingens egna väckarklocka ljuder. Kassetter med gårdagens tarv släpas till latrinerna. De små hårda plasthjulen gräver ner sig i gruset och skapar ett karakteristiskt ljud. Ett ljud som skvallrar om att natten övergår till dag och det är lika bra att fånga den.
Min stegräknare gråter. Jag ska vara glad om den hoppar över 100 steg idag. Det blir många turer fram och tillbaka i vagnen om jag ska utmärka mig som en god flanerare. Jag tänker inte röra på mig mer än nödvändigt.
Maria tar sin promenad. Hon njuter i fulla drag av höstens fina färger och skickar foton på Lidköpings vackra vyer. Jag har kökstjänst och gräddar bröd och kokar ägg. Det serveras en något sen frukost men den smakar desto bättre.
Dagen går sin gilla gång. Vi somnar en stund. Inte av utmattning. Det vore smått otroligt med tanke på att jag har konstant vilopuls. Enda gången den höjs är väl när jag ärar servicehuset med ett besök och drejar en björn.
Den lilla Proseccoflaskan som har legat i kylen sedan i somras får äntligen amputera korken. Våra engångsglas fylls med bubbel och vi skålar för att vi är här, i vårt lilla paradis.
Hamburgare står på menyn och det ska stekas inne på spisen. Fläkten på full fart, ena takluckan på glänt och fönstret bakom spisen likaså. Det går bättre än förväntat. Ingen större stekdoft inne i vagnen. Jag ställde ut stekpannan i förtältet för avsvalning. Där skulle jag tagit ett steg längre och ställt ut den i det fria. Det luktade restaurangkök ett bra tag inne i förtältet. Man lär så länge man lever.
Det är ingen rusning till servicehuset. Lågmäld musik flödar i högtalarna och man kan vara för sig själv en stund. Det är skillnad från högsäsongens sus och dus när man slåss med städpersonal och nödiga gäster om lediga bås.
Mörkret faller över nejden och tystnaden likaså. Från parkeringen vid den nedbrunna Läckögrillen hörs dova basgångar från ungdomarnas A-traktorer. På campingen är det tyst. Det är kalsongvarmt i vagnen och jag somnar med en belåten min.
