Mörkret har lagt sig när vi i sakta mak rullar fram över den kolsvarta asfalten. Det svaga skenet från elstolpar och upptända husvagnar speglar sig i sporadiskt utspridda vattenpölar.
Ljuset leder oss längre in på campingen bland trogna campare som inte gett upp för höstens väta och den i antågande vinterns kalla nätter. En skarp högersväng och ett tiotal meter in på grusvägen tar oss till vår vagn. Kvällen är motsatsen till sommarens ljumma minnen.
Vi har inte varit här på en månad. Livet kommer emellan ibland men vetskapen av att husvagnen alltid står här med sitt välkomnande ljusa anlete gör att tiden känns kortare än vad den egentligen är.
Dörren öppnas och doften är ren och full av minnen från den gångna sommaren.
Att kunna slå på värmen hemifrån i den där manicken som kallas mobil är ett tillbehör som visar sig vara något som jag inte ångrar en sekund. Det är behagligt varmt inne så tjocktröjan blir överflödig.
Maria tar kommandot inomhus och jag får trampa runt i det blöta gräset runt vagnen för att säkerställa vissa vitala funktioner. Gasolen vrids på och vatten hämtas i en kanna och dunk. Tyvärr är vattnet avstängt på platsen. De håller på att leta efter en läcka.
Jag trevar fram längs långsidan av vagnen för att finna locket till vattenpåfyllningen. Det är svart som synden. Himlen och marken flyter ihop i en enda mörk röra.
Nu är det inte så farligt som det låter. Jag vet exakt var locket sitter men för spänningens skull så brer jag på lite.
Två vändor till servicehuset och 40 liter vatten senare kan även jag slå mig till ro. Idol flimrar på teven. Godisskålarna är uppradade. Maria sitter på sin plats med en filt över benen. Inte för att det behövs, det är varmt så det räcker, men för att det är mysigt.
Nu börjar vår helg i rekreationens tecken. Det var detta som var själva idén med att ha säsongsplats. En fristad att kunna återhämta sig och göra precis det som dagen bjuder. Vi njuter i fulla drag.
På återseende.
Hej Fredrik – kul läsning.//Far