Dagarna går. Veckan rullar på fortare än kokt sparris. Det är ”kortvecka”. På torsdagen stänger Sverige för att Christer flög till himmelen. Fredag klämmer vi till med kompledigt. Kanske kommer det ett telefonsamtal från verkstaden med glädjande besked. Om så är fallet är jag beredd.
Det är tyst som i graven. Mobilen envisas med att inte ge ifrån sig ett enda pip. Jag funderar inte så mycket på det. Jag vet att vår kära vagn är i goda händer och kommer att bli klar i sinom tid.
Känslan är att helgen tar slut redan innan den börjar. Det skiter till så sitter man där, söndag kväll, och undrar vad det var som hände. Maria jobbade helg och under lördagen hade jag fullt upp med att inte göra någonting. Jag blev inte riktigt klar och var tvungen att fortsätta under söndagen.
Om vi inte hör något innan tisdagen lider mot sitt slut så är det jag som ringer och frågar hur det går. Vi var lovade ett prisförslag om det skulle braka käpprätt åt skogen.
Tisdagen kommer lunkandes. Det är den absolut tråkigaste dagen i veckan. Man har tömt allt av vad konversationer heter om helgens bravader under måndagen och det är väldigt långt kvar till fredag. Japp, den absolut tråkigaste veckodagen. Något som piggar upp är att det är padelmatch efter jobbet. Ja! Jag har börjat med denna låtsassport. Men för oss, lätt överviktiga, medelålders män som inte klarar av tennis och tycker att squash är alldeles för jobbigt är padel perfekt.
Jag är precis mitt uppe i en rusning mot nät när min smarta klocka vibrerar på armen. Distraktionen gör att jag slår ett stort hål i luften när jag missar en annars perfekt upplagd smash. Det måste ha varit verkstaden!
Väl hemma ringer jag upp. För sent. Det är stängt och igenbommat för kvällen. Det får bli en uppgift för morgondagen att ta reda på vagnens status.
Jag smyger runt på lagret när telefonen ringer. ”-Brandt Lastvagnar, ni talar med Fredrik” säger jag med min vänligaste röst. ”-Er husvagn är klar nu.” säger rösten i andra änden.
Vi har ett mycket trevligt samtal och mannen från verkstaden förklarar vad som är gjort. Det var inte så mycket som behövdes fixas. Lite smörja här, justera och spänna där. Han berömde även lilla Kabelina. Fantastiskt att det fortfarande luktar nytt i den, trots att den är inne på sitt femte år.
Jag ler. Det är tur att jag har öron, annars hade mungiporna mötts bak i nacken på mig.
Jag lovar att komma redan under eftermiddagen för att hämta vagnen. Den står lite dumt till på gårdsplanen.
Maria jobbar kväll så det blir ett enmansjobb. Jag kompar ut lite tidigare och drar hem för att hämta bilen. Denna gång har jag vädrets makter med mig och vi skiner ikapp, solen och jag.
Väl framme börjar jag att trixa mig bakåt mot kopplingen. Vagnen står farligt nära takfoten på en byggnad och jag misstänker att om jag släpper handbromsen så kommer det vara mer än bara bromsarna som behövs fixas innan vi kan dra på semester. Jag måste komma perfekt med kroken under kopplingen. Jag känner pulsen höjas och svetten kryper fram längs tinningen. Gårdagens träningspass känns i benen när jag hoppar in och ut ur bilen.
Som en räddande ängel kommer en tjej förbi och frågar om jag behöver hjälp. Jag är inte sen med att tacka ja. Med hjälp av hennes precisa anvisningar hänger snart vagnen på kroken och jag drar iväg mot solnedgången. Eller ja, solen står fortfarande högt på himlen och jag är på väg till förvaringen, men det lät bättre.
Med vänlig hälsning, Ade!
