Ades World

Etikett: träning

  • Campingdagbok 2021-07-31

    Det är av någon outgrundlig anledning uppehåll i de senaste dagarnas himmelska vattenkaskader när jag tittar ut i förtältet.
    Ta mig tusan, det är ju nästan helt torrt!
    Perfekt!
    Efter morgonsysslorna river vi ner det fortare än kokt sparris.

    Idag var jag mentalt förberedd på att hänga med Maria på hennes morgonrunda. Min annars så smäckra lekamen har blivit hårt ansatt denna semester. ”Rund är också en form” tänker jag när träningsskorna knyts.

    Vårt samtal kommer under sista etappen på rundan in på min nyvunna kärlek till caféer.
    Detta är inget som jag i mina yngre dagar fattade tycke för.
    Jag ville på krogen.
    Att dricka te och prata känslor i någon obskyr källare var för vilsna själar och studenter.

    Det är ju tur att man kan ändra sig.
    Idag uppskattar jag en krämig latte och någon delikat bakelse på ett fik eller kondis.

    -Du kan ju dricka vatten och äta frukt någon gång också.

    Min dagdröm om läckerheter som dammsugare, chokladbollar och favoriten, budapestbakelse imploderar och försvinner lika fort som skatteåterbäringen.

    Visst älskling, nästa gång vi är på ett fik ska jag beställa in ett glas stilla vatten och ett knäckebröd. Det blir kanon!

    Efter en stadig frukost kollar jag växelvis på OS och Formel 1. Jag ser när gossarna Daniel och Simon tar medalj av ädel valör.

    Det relativt vackra vädret gör att vi väntar med förtältet. Vi duschar, tänder grillen och slappar.

    Enligt prognosen ska det vara grått men uppehåll. Det som slår ihärdigt mot det torra förtältet kan inte vara regn. Det måste vara enormt hög luftfuktighet.

    Idén om att få ner tältet under denna dag i torrt skick går om intet. Vi skjuter på det till morgondagen och tar en sista glass i glassbaren.

    När eftertexterna rullar på skärmen och det sista godiset är uppätet knyter vi oss.
    I morgon ska vi bryta förläggningen och rulla hemåt.

    Med vänlig hälsning, Ade och Maria.

  • En kattdröm

    Jag vaknar med ett ryck.

    Drömmen som kändes otroligt realistisk dröjer sig kvar och jag undrar om jag fortfarande sover. Jag återupplever den sista sekvensen av drömmen i mitt darriga sinne.

    Jag ligger på ett obduktionsbord. Det är kallt. Min nakna, svettiga hud klibbar mot det rostfria stålet. Jag vet inte var jag befinner mig. Mörkret klyvs av en strålkastare som envist bländar mig och hindrar mina försök att fokusera blicken på något väsentligt.

    Smärta.

    Jag känner en otrolig smärta i höger ben. Med en sista ansträngning reser jag överkroppen på armbågarna. Blicken flackar av ansträngningen och medi kisande ögon ser jag ett monster.

    I höjd med knäskålen hugger den fasansfulla tingesten in på mitt kött. Det rinner blod ur mungiporna samtidigt som den möter min blick med sina gulsprängda ögon. Ett hånfullt flin sprider sig över det förskräckliga anletet.

    Där slutar drömmen.

    Konstigt att det fortfarande smärtar i benet?

    Är jag verkligen vaken?

    Med ett ryck sliter jag av täcket och där ligger Nizmo, katten som vi har stiftat bekantskap med i en vecka, och trycker in sina små sylvassa tänder och klor i min vinterbleka hud. När den lilla antagonisten märker att jag är vaken slutar anfallet och han börjar kurra.

    Jag dröjer mig kvar i sängen. Jag kom precis på att jag sträckte benet igår när jag spelade padel. Kan jag gå på benet idag eller ska jag skicka ut Maria till förrådet för att hämta kryckorna?

    Jag är klarvaken efter drömmen och bataljen med Nizmo så det är lika bra att studsa upp.

    Kaffe hade inte varit fel.

    Det visar sig att träningsvärken har uteblivit. Det smärtar lite från ljumsken men inte mycket mer. Skönt! Jag är alltså på gång. Några pass till så kan jag släppa på för fullt.

    Med vänlig hälsning, Ade.

    Nizmo, en varg i fårakläder.

  • Världens sämsta boxare!

    Världens sämsta boxare!

    Världens sämsta boxare. 

    Efter ett ofrivilligt, kortare uppehåll från träningen kände jag mig oerhört laddad inför torsdagens boxningspass. En stukad swipetumme har under en och en halv vecka gjort mig otålig. Tummen har läkt ihop och med nytvättade träningskläder och lindade händer äntrade jag lokalen. 

    Klockan slår 18:00 och coach Alnes sätter igång uppvärmningen. Vi springer runt och vevar, hoppar och gör allsköns rörelser i språnget. 

    PANG!

    Det går inte ens fem minuter så ligger jag utslagen, knockad och helt försvarslös bland väskor och vattenflaskor. 

    Jag har stukat foten. 

    Finlands sämsta boxare kallas ofta för Rantarunti Ringenen. Sveriges sämsta, nu levande boxare, måste vara Fredrik ”Halvmissen” Adetoft. Han klarar inte ens av uppvärmningen. 

    Coach Alnes fixade kylspray och ispåse till sin slagna pugilist. Allt medans de övriga kombattanterna värmde på i fortsatt stabilt tempo. 

    Som en skamsen hund drog jag mig tillbaka. Haltandes och stapplandes, nedför trapporna, ut till bilen och hem för att slicka mina sår. 

    Skit också. 

    Halvmissen Adetoft.

  • Let’s get ready to rumble!

    I oktober förra året tog jag ett beslut som har förändrat mitt liv. Tillsammans med min gamla barndomskamrat, vi kan kalla honom för ”PW”, började jag i boxning. Jag har hängt med i klubben i snart 10 år med mina barn som utövare. Jag har även gått tränarutbildning steg 1 och höll i nybörjargruppen under några månader. Restiden från jobbet satte dock stopp för fortsatt träningsuppdrag.

    PW & Ade

    Det känns lite som att cirkeln är sluten. Jag och PW, två medelålders män, försöker hålla jämn takt med kidsen. Åldern och ett hårt arbetsliv i en klen kropp börjar ta ut sin rätt.

    Knän, höfter och armbågar knäpper och knakar som en påse popcorn i micron när vi stånkar oss igenom uppvärmningen. Egentligen hade det nog räckt med den. Uppvärmningen alltså. Jag är oftast helt slut efter den.

    Det var under dagens träning som jag blev medveten om hur bra det är att röra sig i min ålder. Jag har inte tränat på två veckor och mitt vänstra knä har börjat strula. Höften likaså. Under de första varven, precis i början av uppvärmningen, brände det i knät. En eldsvåda som snart dog ut. Vilken känsla! Jag kände mig stark. Under indianhoppen kom en annan insikt. Jag är definitivt inte 20 längre!

    Det som förr var enkla, höga hopp med vartannat knä i hakan under luftfärden liknar nu mest fruktansvärt misslyckade hoppsasteg. Men vi försöker!

    Träningen avslutades med sparring. Fruktansvärt roligt men otroligt jobbigt. Alla sinnen är påslagna. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag är glad om jag lyckas hålla tempo i två minuter. Fy fan rent ut sagt. Här måste jag jobba med att trimma ”pumpen”. Att syresätta denna klump till kropp kräver en stor motor.

    Resultatet av träningen har dock gett resultat. Jag har gått ner i vikt och min onda kropp ömmar inte längre lika mycket som förr.

    Från att ha ålat mig upp och ur sängen som en sjöko på torra land och där efter vaggat som en pingvin till ”klubbhuset” studsar jag nu upp som en möbelfjäder. Jag rör mig som en oljad hankatt.

    Mina kaxiga söner får passa sig när farsan får på sig handskarna!