Etikett: tillsammans

Jag utgår ifrån att det tar sin tid att bo in sig i vagnen. Just nu har vi någon form av ett organiserat kaos i skåp och lådor. Syns det inte så finns det inte är vårt motto den här sommaren i nya vagnen. Jag är ödmjuk inför uppgiften. Vi har inte bråttom. Planer på att införskaffa diverse lådor i olika storlekar och former för att på något sätt bryta trenden med att ”kasta” in sakerna växer fram. Maria har dock färgsättningen på lådorna som enda krav. Annars har jag fritt spelrum.

Frukost i det fria tillsammans med våra gäster från Kungsbacka. Jag är ingen stor uteätare. Djur av den mindre hygieniska sorten spatserar runt på diverse pålägg. De surrar runt från den ena yoghurtburken till den andra, nyss komna från miljöstationen längre ner på gatan. Den stigande solen smälter smöret och osten svettas. Nej, jag är ingen uteätare.

Det fantastiska vädret bjuder in till aktiviteter runt och i poolerna på Framnäsbadet. Vi har en liten knatte på ett år i sällskapet så Maria tar uppgiften att sitta i barnpollen och skvätta vatten på stort allvar. Jag tar några simtag i bassängen för syns skull. Nu har jag badat och kan med gott samvete breda ut min lekamen på gräsmattan och ha flygspan resten av dagen.

Gräsmattan svärmar av vita fjärilar. De vackra små flygfäna fladdrar omkring över den välklippta gröna ytan som om det inte fanns någon morgondag. Det är inte lätta att fotografera i deras nervösa tillstånd. Jag stapplar runt som Quasimodo i badbyxor med mobilen och försöker fånga de vingbeklädda larverna. Det är en syn för gudarna.

Den lilla jäntan har fått nog av vatten och värme. Det är dags att bryta upp. För enkelhetens skull beställer vi hela kostcirkeln i form av pizza. Det passar bra när man är utmattad av dagens aktiviteter. Min plan var, att efter den kulinariska explosionen, inta husvagnen och inte göra så mycket mer. En plan är just en plan och inget som är ristat i sten. Det fick jag lära mig den hårda vägen.

I samlad tropp marscherar vi mot Framnäs köpcentra. Det ska handlas, igen. Jag gör avbön och sätter mig i det relativt nya fiket utanför Ica. En latte och en mazarin på maten medan jag sträcker ut mitt onda knä. Resten av skaran försvinner som löv i en höststorm. Det går ingen nöd på mig. Jag älskar att sitta och samla intryck från min omgivning.

Väl tillbaka på campingen är det dags att fylla på med glass. Nu börjar det spänna över buken efter dagens kaloriintag och det är med tyngd jag slår mig ner i soffan när vi äntligen är tillbaka i husvagnen. Jag sitter och kollar på radiostyrda bilar. Tänk att de bara är några knapptryckningar bort. Vips!, så ligger det en i varukorgen med leverans innan helgen. 

Klockan klämtar och den lilla tösen har kämpat tappert. Vi har överskridit tidsgränsen med råge. Tröttheten gör sig påmind och vi bäddar i förtältet för den lilla lyckliga familjen. Hoppas att de får en god natts sömn där ute. I morgon är en ny dag.

Känslan av att inte behöva göra någonting tar över min kropp. Kroppen går in i ”limp mode” och förmiddagen försvinner i ett töcken. Maria vandrar på sin promenad, tjejerna hänger en stund i stan. Jag gör minsta möjliga. Om jag inte blir klar med det idag så fortsätter jag i morgon.
Det är grått på himlen men appen lovar sol under dagen.

När alla åter är samlade somnar den kvinnliga delen av sällskapet. Jag sträcker ut mig på soffan men dåsar mest. En välbehövlig siesta. När tarmen börjar skrika efter mat vaknar vi till och tar den enkla vägen till fyllda bukar, pizza.
Det är strålande sol men molnen tornar åter upp sig i fjärran.

Jag är mätt som Krösa-Maja efter tabberaset i Katthult men vi kan inte missa efterrätten. De två fjortisarna bangar glassen så jag och Maria blir ensamma. Bra för plånboken.

Jag har precis tryckt ner skeden i bägaren när jag börjar kallsvettas och känner ett tryck över min svullna buk. Nu är goda råd dyra och med spända skinkor vaggar jag mot inrättningen, avsedd för att sjösätta ”barkbåtar”. Det var i grevens tid kan man säga.

Vad jag har stoppat i mig denna gången för att framkalla detta explosiva tillstånd vill jag låta vara osagt. Maria vill påskina att den där ölen på pizzerian minsann kan vara boven i dramat. Jag lutar mer åt den där yoghurten som slank ner för ett par timmar sedan.

Jag är iallafall som en ny människa när jag lätt och ledigt hugger in på glassen efter uträttat ärende.

Kvällen ägnas åt läsning för min del. Töserna ränner runt på campingen och Maria kollar serier. Regnet smattrar lätt mot husvagnstaket.

En riktig semesterdag.

Ännu en morgon där klockan ringer i svinottan. Det är många sysslor som ska hinnas med innan självaste överhuvudet i familjen anländer. Medan Maria i rask takt tar ut stegen på sin morgonrunda så drar jag på mig städförklädet. Dammsugning, plocka undan och tömma förtältet på diverse attiraljer. Luftmadrassen töms och stuvas undan. Medelåldern i sällskapet kommer att höjas markant när min farmor, far och syster dyker upp. Det kan behövas lite svängrum runt matbordet.

Jag har gjort upp ett schema för våra nytillkomna gäster enligt diverse önskemål. Redan på andra punkten fallerar detta då jag har missuppfattat en önskan om att gå på Rörstrands museum. Våra djupt ärade gäster ville till outletbutiken i samma byggnad, inte kolla på gamla grejer. Annars gick allt enligt plan.

Fika vid ankomst.
Rörstrands museum.
Outletbutiken.
Lunch med grillat och som alternativ, sallad med lite chark.
Promenad och visning av campingen.
Dagen avslutas med glass.

Efter outletbutiken, där vi spenderade en ansenlig lång stund, varje pryl måste synas in i minsta detalj, gick vi förbi ännu en av de där butikerna som säljer allt möjligt. Lokalen är enorm och damerna liksom sugs in igenom dörrarna. De kan inte rå för det. Min far som ligger några steg före mig vänder när det går upp för honom vad denna inrättning har till försäljning. Han förkunnar med myndig stämma att han tänker minsann inte spendera sin dyrbara tid där inne men det är fritt fram för övriga att rekognisera bland all bråte.

Jag och min far sätter oss på en bänk och väntar. Vi talar om sådant som övriga i familjen inte har något intresse av. Tekniska grejer. Han visar stolt upp sin nya iPad. Vi är otroligt lika, jag och min far. Samma intressen. Vi skriver, bloggar och fotograferar. Det finns alltid något att prata om och vi trivs i varandras sällskap.
Tunga moln drar in över oss och vi lättar från de något obekväma bänkarna. Ett tafatt försök att skynda på processen inne i butiken går om intet. ”Det får ta den tid det tar” visar damerna med enad blick.

Med grilltång i ena näven och paraply i andra flippar jag burgare och vänder korvar. Ödets nyck släpper regnet när glöden är perfekt. Jag är luttrad och det bekommer mig inte. ”Det finns inget dåligt väder” har någon vis person myntat. Maria slänger ihop en sallad. Samtalet rullar fram och tillbaka. Minnen och händelser från det förflutna bubblar upp till ytan. Det är mycket trivsamt och man vill frysa ögonblicket.

För att smälta maten tar vi en liten promenad runt campingen. Min farmor, som precis fyllt 89, gillar campinglivet. Hon hade mycket väl kunnat tänka sig en stuga eller villavagn. Jag får ombesörja att hon kommer hit så ofta hon vill. Ålder ska inte mätas i siffror. Ålder ska mätas hur status och funktion är på ”maskineriet”.

Tiden går fort när man har roligt och även dennas dagen har ett slut. Min far, syster och farmor lämnar oss i tomhet. Vi träffas inte så ofta och denna dagen kommer att ha en alldeles speciell plats i minnet.

Även om det är fantastiskt roligt att nära och kära verkligen vill komma och hälsa på så har det varit en intensiv vecka. Den närmsta tiden ska vi ta dag för dag och se vad framtiden har att erbjuda. Vi tänker driva planlöst i detta fantastiska hav av husvagnar, tält och glassar!