Mitt nya jobb innebär att dator och telefon är mina främsta redskap istället för hammare, såg och skruvdragare. Det är lite av en dröm för mig som är slav under den tekniska utvecklingens piska.
Som telefonbärare erbjuds man för en ringa summa att även använda luren privat. Jag nappade på det. Detta innebär att inom en snar framtid kan jag säga upp mitt dyra privata abonnemang och spara en ansenlig summa i månaden. Uppgörelsen innebär också ett liv med obefintlig mobildata och en telefon som jag inte ens hade gett till min dotter. En rejäl tillbakagång alltså. Jobbmobilen kommer med förinstallerade appar som är anslutna till koncernens telefonväxel, officesuite mm. Jag hade säkert kunnat lämna in min Mate 10 PRO till IT-avdelningen men jag är sugen på något nytt.
Bortskämd som man är med nästintill obegränsad surf så måste jag tänka på ett annat sätt. Jag måste ändra beteende. Hemma blir allt som vanligt. Wifi kommer att vara min bästa vän. Det är när jag lämnar nätverket och beger mig ut på platser där ingen uppkoppling finns.
Vad gör man då?
Skalar kottar istället för att kolla senaste Youtubeflödet? Bygger barkbåtar istället för att skrolla genom nyhetssajter? Måla en vägg och tittar på när färgen torkar? Jag vet inte. Kanske läsa en bok?
Det är med skräckblandad förtjusning som jag kastar mig tillbaka i tiden.
Jag har ju levt i en analog tid där internet ansågs vara en fluga. En tid när ett kassettband med låtar, inspelade från radion, åt upp batterier i min Walkman.
Jag har levt i en tid när Anslagstavlan och tre minuter Tom & Jerry i Lilla sportspegeln var det enda tecknade som fanns att tillgå för en liten knodd i det digra utbudet av tvkanaler. Två till antalet.
Riktigt så illa är det inte. Wifi finns ju nästan överallt. Det kommer att bli mina vattenhål. Det är där jag stannar upp och reser jorden runt i nyhetsflöden och historiska wikisidor. I radioskuggans svarta sken kommer ni att se mig huka över någon historisk roman eller faktabok.
Väl mött.
