Gårdagens syndaflod drog vidare när eftermiddagen fortfarande låg i sin linda. Solen orkade inte riktigt tränga genom den lågt hängande gråa himlen.
Kvicksilvret visade låga 14 grader och det är stor kontrast mot värmeböljan som har hållit oss varma, väldigt varma.
Somliga i truppen fryser tydligen ihjäl om de tar ett steg utanför vagnens fyra väggar. Andra njuter. Jag till exempel.
Om temperaturen stiger, över 25 grader, så får jag problem.
En förvandling från normal, medelålders man med chipstuttar, glatt humör och lite kulmage, till en våt disktrasa.
Jag vaknar mitt i natten, dyngsur. Speciellt om huvudet. Det känns som om jag har kalufsen i gasolugnen med en stickad ullmössa på skallen. Det fullkomligt rinner. Igår var det inga problem och som sagt, jag njöt.
Det fick bli en dag i vagnen. Syndafloden drog sig tillbaka som en skamsen hund och vi kunde så småningom återvända till förtältet.
Senare på kvällen blev det en promenix med goda campinggrannar in till staden och förtäring på lokal restaurang.
Det hela avslutades med glass och annat av den kalla sorten.
Nu står 30-40 ungar och skjuter med soft airguns på husvagnen!
Det är ju helt orimligt tänker jag när sinnet vaknar till liv och det nyvakna kaoset lägger sig till ro.
Det regnar. Fullkomligt öser ner. Min dotter sover i alkoven ute i förtältet. Hon är naturligtvis klarvaken.
Klockan är inte mer än några minuter över 5 på morgonen och förtältet håller på att flyta iväg.
Allt ”lösöre” plockas upp och räddas undan den störtflod som väller in.
Vi sitter en stund med uppdragna ben och lyssnar på vinden och regnet som drar och sliter i den tunna tältduken. Jag fäller ner ryggstödet på dotterns stol och sveper in henne i en filt. Hon blundar men kommer inte till ro.
-Det finns en plats ledig inne i vagnen, viskar jag.
Hon smiter in och bäddar ner sig bredvid Maria.
Det dröjer inte länge innan hon sover.
Själv sitter jag och tittar ut på det tilltagande regnet. Måste hämta vatten. Våra frukostägg kan vi inte att vara utan. Det bär mig emot. Det har bildats Vänern2.0 runt vattenkranen.
Äh! Jag sitter kvar en liten stund. Det är ju ändå semester.
Redan innan resan till Ulricehamn märkte jag att något inte stod rätt till. Vagnen hängde på stödbenen lika hårt som en kommunalarbetare hänger på skyffeln. Är det lite av vinterluften som har tröttnat på den stigande värmen i däcket och letat sig ut? Nåväl, det är väl naturligt att trycket sjunker efter en lång vinter, tänkte jag.
Däcken pumpades. 4,5 kilo i vardera sula och vi rullade till midsommarfirandet i Ulricehamn. Efter mycket stoj och stim i dagarna tre var det åter dags att veva upp stödbenen och dra oss hemåt.
Jag minns att jag skrev ett inlägg om hur orolig jag var när vi låg ute på vägarna med Kabelina på kroken. Kan det ha varit en omedveten oro för det där däcket?
När vi rullade ut från campingen hade trycket i däcket gått ner markant. Tusan också. Macken nästa för att pumpa däcket och vidare transport mot mer kända trakter. Vagnen ställdes undan i väntan på nästa tur. Denna gången vevade jag bara ner bakre stödbenet på andra sidan av det misstänkta däcket ifall det blir total punka. Kanske inte behövs men ett stödben är väl precis vad det heter, Stödben.
Nu när semestern tar sin början och vi tänker göra vägarna osäkra i vårt avlånga land så gnagde det där med däcket i mig. Jag lättade hjärtat för mina kollegor och de sjöng nästan i kör, ”Hämta lopplådan så ska vi kolla!”
Jag jobbar som lagerman på en lastbilsverkstad. Det finns även en tillhörande personbils/däckverkstad i koncernen. De ligger i samma hus.
Sagt och gjort, husvagnen rullades in i verkstaden, hjulet monterades av och där satt den lille jäkeln. En skruv rätt in i däcket. Inte konstigt att det pyser ut luft!
Grabbarna i verkstaden tog tag i saken direkt. Det hela var fixat på mindre än 20 minuter. Däcket är som nytt och håller trycket.
Jag är otroligt lättad. En sak mindre att tänka på när vi rullar mot Hälsingland på tisdag.
Telefonen ringer. Jag slänger en blick på skärmen och hjärtat gör ett glädjeskutt.
Det är min dotter som ringer. Hon tillbringar större delen av sommarlovet hos sin mamma eftersom jag och min sambo jobbar. Det blir annat ljud i skällan när vår semester börjar.
Jag svarar med upprymd röst. En 11-åring har inte mycket tid till övers för att snacka med sin urgamla pappa. Det är kompisar som gäller. Därför ser jag väldigt mycket fram emot när vi drar till min far som bor ca 60 mil härifrån. Husvagnen ska packas och första semesterveckan tillbringas med nära och kära i Hälsingeskogarna.
-Pappa, kan jag få ta med en kompis till farfar? Jag fick för honom!
Dottern frågar med upprymd och ivrig röst. Planen är satt i verket och alla inblandade är informerade utom jag, den som faktiskt har sista ordet. Hur ska jag göra nu? Jag känner inte hennes kompis så väl och vi ska åka väldigt långt bort. Vill jag dra på mig det oket som det innebär att ta ansvar för någon annans barn? Kanske är det av egoism eller ren bekvämlighet men svaret måste bli ett nej. Jag vill inte.
Med tårar som rinner och gråt i rösten ber min dotter. -Snälla, snälla, snälla pappa! Jag får ju aldrig ta med en kompis i husvagnen!
Det är inte riktigt sant. Vi har haft husvagnen i två år och jag kan räkna de gånger som dottern har varit med på mina fem fingrar. Två av dessa resor har kompisar varit med. De andra gångerna har det tagit mindre än 10 minuter innan hon själv har hittat polare på campingen.
Jag står fast vid mitt ord och det blir ett kort hejdå innan samtalet avslutas.
Mina tankar snurrar. Den lilla ungen försökte blåsa både mig och farfar. Han trodde naturligtvis att detta var förankrat hos mig. Kompisens föräldrar skickar gladeligen iväg avkomman för att på så sätt få en oplanerad ledighet på tu man hand.
Inte ens hennes mamma visste något. En synnerligen välplanerad och lömsk plan som sabbades av mig.
Kanske är det inte utstuderat, kanske är det bara ett sätt att vilja förgylla resan ytterligare men på grund av ålder och erfarenhet inte riktigt har lärt sig tillvägagångssättet?
Timmarna efteråt känner jag mig liten och elak. Varför inte bara låta den där kompisen få följa med. För fan Fredrik, var lite spontan någon gång! Men nej, inte den här gången. Jag växer tillbaka ut ur min litenhet och känner att jag har gjort rätt.
Vi ska till min farsa tillsammans och det ska bli en helt underbar resa!
Min dotter hälsar på i bregottfabriken i Hälsingland 2017
