Ades World

Etikett: husvagn

  • Lämnad ensam.

    Stressen är påtaglig. Moder natur har framkallat en värmebölja som tog oss alla på sängen och pannan blänker märkbart vid minsta ansträngning. Min raska promenad hem efter jobbet kräver egentligen en dusch och ombyte till fräscha kläder. Jag får lägga de tankarna åt sidan. Jag tar inte ens av mig ryggsäcken med de odiskade matlådorna från dagens frukost och lunch.

    En snabb vända in i köket och jag sliter åt mig nycklarna till ”Kabelina” och ut till bilen. Värmen i luften är klibbig. Kläderna sitter som ett extra skinn på kroppen och när jag brummar iväg känner jag odören stiga i den instängda kupén. Mmm, gam och grillad orangutang.

    Maria plockas upp och siktet är inställt på Sollebrunn. Det är dags att hämta vagnen och lämna den på verkstad för att få de där retliga tvåorna fixade. Dagen till ära verkar det som om alla, precis alla, med nya höftleder i kommunen har hittat ut i vårvärmen. Vid varje övergångsställe släpar sig en eller flera medborgare, födda under mellankrigsåren eller tidigare, stödda på rullatorer, fram över de streckade linjerna. Jag tar djupa andetag i den, nu av AC-n, kylda luften inne i bilen.

    Väl framme regnar det. Vad annars? Ett ljummet stilla regn faller över mig när jag med krökt rygg vevar upp stödbenet och hakar på vagnen på kroken. Det är ju tur att inte draganordningen blir blöt tänker jag när vajern och kabeln kopplas.

    Det är bara några kilometer till verkstaden från förvaringsplatsen. Regnet tilltar. Jag påminner mig själv om att då bilen ska in på service på fredag får de byta torkarblad. De har verkligen gjort sitt. Sikten är usel när vi rullar fram på den smala slingriga vägen mot vårt mål.

    Vi svänger in på den lilla grusplanen. Det går inte att köra runt. Vi måste koppla loss vagnen och ge den en försiktig putt för att få den på anvisad plats. Maria tar i så hörntänderna nästan spricker. Grus är ju inte optimalt för ett stödhjul i hårdplast men det går. Regnet upphör så fort vi hoppar in i bilen för att fara mot hemmets nejder men jag är tacksam, regnet gav oss svalka.

    Nu är det bara att vänta på kostnadsförslaget och hoppas på att hålet i plånboken inte blir allt för stort.

    En sista blick i backspegeln och där står hon, vår pärla. Alldeles ensam i regnet på en våt grusplan. Lämnad ensam.

    Fortsättning följer…….

    Maria tar i så hörntänderna nästan spricker!

  • Campingdagbok 2021-05-03

    Jag har samma känsla i kroppen som inför ett tandläkarbesök. Jag har förberett mig mentalt i en vecka innan. Sömnen har varit dålig och magen orolig som en vulkan på Island. Jag har stämplat kompledig hela dagen och gjort alla förberedelser som en enkel man som jag, möjligtvis kan komma på.

    Det är dags för besiktning av husvagnen.

    Jag är som en nervös gräshoppa när registreringsnumret tänds upp i stora röda tecken på fasaden. Min bättre hälft är med som moraliskt stöd. Skylten blinkar ilsket och jag ger Maria en darrig blick. Nu kör vi älskling.

    Jag ser redan direkt på bromsprovarens stora analoga visare att detta inte kommer att gå vägen. Höger sida ger knappt utslag. 

    Sakta och metodiskt går de två herrarna genom alla punkter. Gasolsystemet provtrycks.

    Kvittot på vår vagn från 2017, första besiktningen, två stycken tvåor. Bromskraftfördelning och färdbroms påskjutsreserv kort.

    Nu har vi en månad på oss att fixa detta i den mest hektiska tiden för husvagnsmånglare. 

    Det var som vi trodde, att få en tid hos någon av alla husvagnsförsäljare på denna sidan om midsommar verkar inte troligt. Tipset om att söka upp en vanlig verkstad som sysslar med släp vidgar ju vyerna lite, eller ganska mycket faktiskt, och jag bannar mig själv att jag inte kom på detta tidigare. En husvagn är ju faktiskt ”bara” ett vanligt släp med en lopplåda byggd uppepå.

    Maria googlar som en galning och vi hittar en verkstad några kilometer bort får vår vagnsförvaring. 

    Lundins bil & maskin. Maria blir mer och mer tveksam när vi följer den ringlande vägen ut på landsbygden. Vägen blir smalare och smalare. Dock asfalterad. Det tar jag som ett gott tecken. Jag säger att är det någon som kan fixa detta så är det Lundin. Jag vet vad dessa händiga gossar är kapabla till. Uppväxta på diesel och spillolja, mekat traktorer och tröskor så fort de kunde hålla i en skiftnyckel. Det lägger sig åter ett lugn över Marias ansikte.

    Det är ingen hemma. Vi hänvisas till ett telefonnummer och jag fipplar med telefonen. En traktor brummar ilsket i fjärran och en man svarar i andra änden. Traktorn tystnar. En vänlig röst presenterar sig och frågar om han kan hjälpa till. Jag förklara mitt ärende och får till svar att det är inga som helst problem. Dumpa vagnen här nästa vecka så ska vi se till att fixa den. Mannen som jag talar med är densamma som är ute med traktorn. 

    Jag och Maria åker hemåt. Glada i hågen över att vårt dilemma löstes. Visserligen återstår själva reparationen men det verkar inte vara något konstigt. Ganska vanligt tydligen på vagnar som genomlider sin första besiktning.

    Vi stannade hos Fri-Bo i Sollebrunn för att kolla. Vem vet vad som händer till hösten? 

    Tiden går fort och vår två veckor långa vistelse i Lidköping närmar sig med stormsteg. Vi längtar!

    Med vänlig hälsning, Fredrik, Maria och Liv.

    Kabelina!

  • Campingdagbok 2021

    Kung Bore har tillfälligt dragit sig tillbaka från Västra Götalands nejder och lämnat kvar en något varmare atmosfär som lovar vår inom en snar framtid. Det ligger ändå ett täcke av vit snö kvar på ängar och gärden. Längs vägar färgas snövallarna svarta av anledningen till Gretas storhet.
    Gång och cykelbanor kantas av gul snö. Det är som om världens längsta ananassplit ligger färdig för ett försök att ta sig in i Guinness rekordbok. ”Det som göms i snö kommer fram i tö.”
    Om någon månad återvänder människans bästa vän till lyktstolpar och gräsmattor.

    Vi är en bra bit in februari. Snart kommer mars månad med skrikande katter och en försmak av våren. Det är hög tid att boka plats för kommande semester.

    Vi har planer på att tillbringa hela två veckor på en och samma camping. Valet för oss är ganska enkelt. Vi har hittat vår ”pärla” där vi trivs och känner oss hemma och välkomna.

    Med tanke på världsläget har jag en längre tid varit orolig att platserna snabbt ska bli bokade. Jag tror inte att det kommer bli mindre folk som kollar upp camping med tanke på de restriktioner som gäller för resande utanför rikets gränser.

    Som en nervös gräshoppa har jag kollat om det finns platser kvar samtidigt som jag kollar kontot. Häromdagen var det balans och det var dags. Tre platser kvar på vår ”gata” och några minuter senare stängde jag datorn med både lättat hjärta och lättad plånbok. Woohoo!

    I samma stund som bekräftelsen landade i min inbox började oron för hur vagnen klarat sig i vinter. Jag behöver egentligen inte oroa mig. Den har klarat sig fint tre vintrar innan men det är alltid en liten klump i magen när man ska öppna dörren första gången för säsongen.
    Kommer det att lukta gam och grillad orangutang?
    Är det någon liten musfamilj som flyttat in och känner sig lika hemma som vi gör?
    Hänger det draperier av mögel från taket? Kommer det att spruta vatten från alla möjliga håll när vi vrider på kranen?

    Det märker vi inom en snar framtid. Abstinensen tvingar mig att vid första bästa tillfälle åka till vagnen för att ge den lite kärlek.

    Visst är det en härlig tid vi går till mötes?
    Hoppas att vi ses någon gång i sommar!

    Med vänlig hälsning, Ade, Maria och Liv.

  • Campingdagbok 2020-07-10

    Vi vaknar upp till ett strålande väder. Solen segar sig upp och smeker husvagnstaken torra. 

    Luften är kall. Det dröjer inte länge innan daggen lyfter och älvorna dansar på de öppna gräsytorna längs Vänerns strand. 

    Efter en stadig frukost utan bröd gör vi oss redo för en rask promenad. När jag har dragit på mig dojjorna känner jag ändå att ett besök på ”tryckeriet” kanske ändå är nödvändigt. Att köra pingvinen flera kilometer ifrån närmsta klubbhus är inte att tänka på. Det är väl vinet och de där ölen som gör sig påminda tänker jag och lunkar iväg mot den ändamålsenliga byggnaden.

    Vi går en väg som vi aldrig har gått förut. Eller rättare sagt, vi fortsätter förbi vår ändhållplats och ger oss ut i det okända. 

    Lidköpingsborna ska vara otroligt stolta över deras vackra stad och dess omnejd. Jag och Maria är faktiskt hänförda. 

    När vi passerar den gamla bandygrytan uppenbarar sig en av de vackraste platserna jag har sett. 

    Lockörns båtförening. 

    Mina känslor svajar. Jag blir yr. Det är en så otroligt vacker plats. Jag drömmer mig bort. Jag ser mig själv, med pipa i mungipan och sjömansmössa på huvudet, sittandes på den gamla träbänken som står utefter det röda skjulet. Jag sitter där och kanske lagar ett nät. Kanske sitter jag där och bara njuter av denna magiska plats. 

    Jag knäpper ett foto och promenaden fortsätter. 

    När vi åter trampar på känd mark med husvagnen i sikte är det dags för lunch. Det blir rester av pastasalladen från igår. Den smakar lika gott idag. 

    Vi slänger ner disken i baljan och jag knatar iväg till servicehuset. Det står en diskmaskin i diskrummet. En sådan där tingest i rostfritt som de har i  storkök. Jag har varit skeptisk men nu ska det bannimej diskas i maskin. Valmöjligheterna är lika många som hos en Nordkoreansk herrfrisör Det finns tre program att välja på. 1 minut, 2 minuter eller, hör och häpna, 3 minuter.

    Jag är lite mellanmjölk av mig så 2 minuter blir säkert bra.

    Maskinen surrar igång och de där två minutrarna var väl investerad tid. Disken är  skinande ren. 

    Den lokala butiken för oss campingnördar får sig ett besök. Jag är på jakt efter ett litet avlastningsbord. När vi strosar runt där, bland hyllor med allsköns fritidsprylar hittar jag en hjulhuskappa med fickor. Fantastiskt! Den får följa med hem. Jag finner även det lilla bordet som även visar sig vara en pall. Nu är jag riktigt nöjd.

    Naturligtvis är det fler butiker som ska besökas. Jag har som vanligt inget att säga till om. Det är bara att hänga med. 

    Visst är det märkligt hur energi fördelas i en liten pubertal tjejkropp. Från att nästan ha varit medvetslös av trötthet i en butik som jag gillar, till att fara omkring som ett torrt skinn i en butik som hon gillar. Jag kan ge er namnet på hennes favoritbutik, den börjar på bokstaven D och slutar ollarstore. Nu får ni själva gissa. Jag ger inga fler ledtrådar.

    Nu börjar jag känna av den tidigare promenaden i mina ben. Jag vill hem till vagnen och förbereda middagen. Burgare och pommes. 

    Nu kommer omniaugnen till användning. Jag fick dock ”modda” lite med bakplåtspapper över gallret så att inte pommesfriten ramlar emellan. Det fungerar. Det nya bordet gör sig helt perfekt som ett grillbord tillsammans med vår lilla klotgrill.

    Det blir kanon!

    Efter att ha vaknat ur den värsta matkoman kommer våra vänner och knackar på. Vi beger oss till glassbaren. Klockan är snart 20:00. Vi äter glass, spelar lite arkadspel och har det otroligt trevligt. Jag mår som en prins. Dock en trött sådan. När vi kommit hem är det åter dags för lite underhåll av husvagnens faciliteter. Gråvattnet ska tömmas och färskvatten ska fyllas. Radion skvalar på låg volym, Liv ligger i soffan och kollar på deckare. Maria plockar med lite av varje. Nu är det husvagnscamping på riktigt.

    Vi sitter i förtältet i den sena timmen. Det mullrar i himlen långt bort. Regnet smattrar envist mot tältduken. Den svaga bordslampan lyser med ett gulaktigt sken. Jag skriver. Maria bläddrar i en katalog med förtält. Liv är i servicehuset och gör sig redo för sängen. 

    Det är nu som jag njuter av detta liv som vi har valt som allra mest.

    Med vänlig hälsning, Ade.