Det är en alldeles ljummen augustikväll sommaren 2018. Vi tillbringar helgen på Vita Sandars Camping. Liv är 10 år och är som en möbelfjäder på den stora hoppkudden.
Jag fotograferade enbart med mobil fram tills för något år sedan och detta , ett av mina absoluta favoritfoton, är taget med en Huawei Mate 10 PRO.
Bara för att man köper en dyr penna så skriver man inte snyggare för det.
Hipp hipp hurra! Idag är det min namnsdag. Förr i tiden, när man ständigt hade en “11” hängandes på överläppen, åt vi prinsesstårta. Det är fortfarande en av mina favoriter.
Firandet har tonats ner under årens lopp så idag är det bara min mor som bemödar sig med ett grattis.
Det är fullt ös redan från början denna dag. Daniel och Emelie lämnar över Agnes och gör en repris från igår. De har sovit på saken och är redo för beslut. Bilen puttrar iväg i ottan med Sollebrunn som destination. Spänningen är påtaglig.
Dagen till ära och med lite ändrade planer tar vi frukost innan promenaden. Macka med ost, skinka och grönsaker. Ett ägg och en tallrik med fil, blåbär, nektarin och lite honung. Agnes stjälper till så gott hon kan. Det blir många turer till handfatet för att vaska de små lortiga fingrarna som är överallt, högt som lågt. Jag och Maria sitter på första parkett när denna lilla tös underhåller oss. Munnen går i ett och myrstacken i brallorna blir allt större ju längre tid vi tar på oss att sleva i oss frukosten.
När vi äntligen är klara och tryckt ner den sprattlande tösen i vagnen drar vi iväg på promenixen. Agnes får diverse kottar som håller henne sysselsatt ett par sekunder. Jag och Maria sjunger, eller Maria sjunger, jag stöter ut ljud. Att Maria inte valde mig för min sångröst är uppenbart.
Det är inte helt lätt att sjunga Torparvisan och putta en barnvagn i motvind och uppförsbacke. Efter sjunde gången sätter Maria på den i telefonen och jag får hämta andan en stund. Diverse låtar från Astrid Lindgrens filmskatt ljuder och den lilla fröken sitter och sjunger med och vickar käckt på huvudet till musiken.
Vattenpölar är kul. Det tycker även jag. Vagnens underrede tvättas flera gånger till barnets glada skratt. Den sista biten får Agnes gå själv för att stilla sina sprattlande ben.
Maria föreläser för den lilla om djur och natur. Agnes lyssnar och verkar intresserad för ett ögonblick. Lektionen är snart över och leken fortsätter vid gungor och sandlåda.
Vi lirar lite boll i förtältet och plötsligt stannar Agnes upp. Hon håller sig krampaktigt i bordet och den lilla kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag vet vad som pågår men frågar ändå.
Bajsar du Agnes?
Naturligtvis får jag ett nej som svar. Den lilla korvfabriken fortsätter att neka, trots att odören nu sprider sig som radioaktivt avfall under en härdsmälta.
Som tur är svänger föräldrarna in på campingen i rättan tid för blöjbyte. Nu har jag inga större problem med att kirra detta, jag har själv tre bastarder. Men nu för tiden anmäler jag mig inte frivilligt så att säga.
När den värsta doften har vädrats ut, maten inmundigats och lugnet har lagt sig sträcker vi ut oss på sängen. Maria snarkar omgående och jag är inte långt efter. Då hör vi ett litet ”Hallå”.
Min dotter Liv med kompis har kommit med tåget. De ska göra stan ett par timmar och behöver ladda telefonerna. Dollarstore ska besökas och de frågar vackert om jag kan köra dem dit och sedan till stan. Självklart!
Ades Taxi till er tjänst.
Jag vinkar adjö till tonåringarna och väl hemkommen sätter jag mig och börjar skriva. Kaffe, snus och lite tyst musik i bakgrunden. Livet pågår runt omkring mig utanför den tunna tältduken. Jag är i min bubbla. I morgon tänkte jag greja lite med stödben och andra grejer. Ni hänger väl med!
Sommaren har tagit en paus. Hur lång vet vi inte. När jag vaknar upp i vagnen och Maria drar timmer ytterligare ett bra tag så spelar det ingen roll vilket väder det är utanför.
Kaffet och snuset smakar underbart. Jag gör mina grejer, skriver, kollar nyheter och bara sitter och tittar ut genom fönstret. Vi har det oförskämt bra.
Vi pinnar på runt vår obligatoriska promenix. Dagen ska ägnas åt min son. Han fyller 25 år på måndag men ställer till med kalas idag. Hans bröder kommer med tåg till Lidköping och ansluter till oss för vidare transport till festen.
Oskar och hans sambo Sarah är fantastiska värdar. Maten håller toppklass. Det kommer släkt långväga ifrån och det var riktigt kul att träffa alla.
Gossarna som kom med järnhästen hade en tid att passa så Ades taxitjänst fick rycka in.
Klockan började bli mycket och vi tänkte på refrängen. Tack alla som gjorde min sons 25-årsdag till en upplevelse som kommer att leva kvar i mannaminne.
Hemma i vagnen blir det repris på gårdagen. Om vi ska vara ärliga så ser de flesta kvällar i vagnen likadana ut. Soffhäng, gott att äta och en teve som brusar i bakgrunden. Det är så vi vill ha det. Inga krav. Inga måsten.
Hör nu på govänner så ska jag för er berätta, vad en gosse gjorde, en dag i sköna maj.
Min känslostyrda tonårsdotters trotsiga smäll i dörren sätter fart på min lätt överviktiga gubbkropp. Min höjda röst var för döva öron och som en lurvig brakskit drar hon iväg ut i försommarkvällen. Det är som att bli klickad mitt i ett telefonsamtal. Jag blir rosenrasande! Detta måste vi lösa här och nu.
Innan jag har kommit upp ur min numera smått nedsuttna fåtölj, fått på mig mina snabbaste skor är skymten av min avkomma ett minne blott. Jag halvspringer runt på området på måfå men hon står ej att finna. I all hast glömde jag min telefon och hastar hem för att kolla var hon håller hus. De är smarta de där mobilerna. Jag ser i telefonens skärm var hon befinner sig på några meter när. Hon är fast.
Vi klarar ut händelsen och är åter i den bräckliga, kärleksfulla bubbla som man lever i när man har tonåringar.
Ett par dagar senare börjar jag få ont i knät. Det har jag haft förut. Det är bara det att nu vill inte värken ge med sig. Jag stapplar mig igenom semestern som en trött Zeb Macahan. Någon vecka in i arbetslivet blir min situation ohållbar. Jag tar tag i mitt problem.
Efter några månader av läkarbesök, magnetröntgen och träning enligt fysioterapeutens alla regler, ligger jag nu under kniven på Calanderska i Göteborg för att genomgå en operation av ett stycke menisk i mitt högra knä.
Jag har aldrig blivit sövd förut. Kanske är jag feg, försiktig eller helt enkelt smart som inte utsätter mig för farliga situationer.
En lätt surrealistisk känsla infinner sig när jag vaknar upp och stirrar rakt ut genom ett fönster. Trädens kronor är fortfarande gröna. Jag är härligt omstoppad i den varma sängen och jag sluter mina ögon igen. Mina tankar går till Oskar och Maria som sitter i foajén och väntar. De har suttit där några timmar nu. Sedan försöker jag minnas just den stunden jag somnar.
”Ta ett djupt andetag och tänk på något fint” säger en röst. Jag ligger nytvättad, rakad och klädd i vit särk. Vår nya husvagn dyker upp på näthinnan för ett ögonblick och sedan minns jag inget mer. Märklig känsla.
”Andas Fredrik, andas.” säger en förbipasserande sköterska. Jag tittar upp och drar ett djupt andetag. Likt älvor som dansar på ängen om morgonen, skrämda av solens första värmande strålar, försvinner narkosens dimmor ur min kropp.
Det står en bricka med juice, kaffe och en fralla på det lilla bordet bredvid mig. Det smakar himmelskt efter ett halvt dygn av fasta. Jag ber om en kopp till.
Bedövningen sitter i när jag för egen maskin tar mig ner till Maria och Oskar. Oskar ska agera chaufför och min bättre hälft Maria har omedvetet varit ett moraliskt stöd som gjorde denna dagen till det bättre.
Hamburgaren på Gyllene Måsen lägger sig som bomull i magen. Sällan har det smakat så bra med skräpmat. Jag är vid god vigör och humöret är på topp.
Nu väntar en period av återhämtning och stärkande träning. Hur lång tid det tar är lite upp till mig och min karaktär. Jag känner mig stark!
