Människan är av naturen lat. Vi försöker alltid att hitta den enklaste vägen för att nå våra mål. Det är denna egenskap som har fört tekniken och mänskligheten framåt. Tunga arbeten som förr slet ut en manskropp på nolltid har ersatts av robotar och verktyg som har ökat medellivslängden markant de senaste 100 åren. Datorer tar över och styr det mesta i våra liv.
När saker och ting blir jobbigt uppfinner vi något nytt helt enkelt.
Som minigolf. Eller bangolf som det så fint heter. De som aldrig fick iväg den där vita lilla bollen med en järnklubba eller drive på en riktig golfbana hittar vi på ortens camping, puttandes på små färgglada bollar tillsammans med barn och överförfriskade husvagnsägare.
”Innebandy är för de som inte kan åka skridskor”säger man.
Det ligger dock lite mer bakom födseln av denna enklare variant av bandy. Klubborna är lättare, bollen likaså. Målet i innebandy är i storlek av ett durkslag. I riktig bandy kan man köra häst och vagn igenom målet. Det blev för jobbigt för någon och vips, Innebandy.
För de som vill tävla med skidor på fötterna men som inte orkar åka riktigt så långt finns det sprint.
Att springa runt på en gigantisk plan i alla väder och sparka en boll från den ena sidan till den andra kan vara grymt jobbigt. Det förstår ju vem som helst. För någon blev detta alldeles för tufft. Inomhusfotboll, eller Futsal som utövaren gärna vill kalla det, såg dagens ljus.
Att försöka ta på sig rollen som arvtagare till Björn Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg och en hel drös andra världsspelare är en övermäktig uppgift. Många knattar har stått mot en husvägg och slagit boll efter boll. När det har gått upp för dem vad som krävs för att nå toppen ger de flesta upp. Det är alldeles för jobbigt.
Men om man gör det lite enklare. Något mittemellan tennis och squash fast med ett rack av frigolit och stor boll.
Padel.
Ännu en fluga som kanske dör ut när det kommer ännu en hittepåsport som tömmer plånboken för många och ger klirr i kassan för rackethallar och prylmånglare.
Hittepåsportens fördel är att den tilltalar gemene man. Det är ofta väldigt kul och lättillgängligt. Lönnfeta medelålders lagerarbetare kan också motionera och lägga ut bilder på att nu minsann hägrar utmärkelsen ”årets badpojk” om ett år eller två.
Jag själv har fallit för det enorma tryck som padelspel utgör. ”Alla” spelar padel. Unga som gamla. Vänner och bekanta. Kollegor och annat löst folk hänger i padelhallen flera dagar i veckan. Det var bara en tidsfråga innan undertecknad själv äntrade de blå inglasade banorna för att testa denna populära ”sport”.
Nu har jag testat vid två tillfällen och kan med gott samvete säga att jag kommer tillbaka. Det är kul med padel. Det viktigaste för mig är inte att tävla. Jag kommer aldrig bli ett proffs ändå. Mitt bollsinne sätter brutalt stopp för det. Jag behöver motion.
Om jag i framtiden ska ska hitta på jäkelskap med mina barnbarn måste jag vara pigg och alert. Ett osunt leverne ska inte få sätta käppar i hjulet för det.
Uppvärmning har blivit allt viktigare med åldern. Det har jag lärt mig på det svåra sättet. Redan på första bollen sträckte jag mig i ljumsken när jag och kollegan Lennart körde ett morgonpass. Som en stelbent papegoja stapplade jag runt och försökte hinna med bollarna som kom i en strid ström över nätet. Det gick, men inte mer. På det hela ett bra teknikpass. Svetten lackade som sig bör när man väger knappt 0,1 ton och full fart i en timma.
Jag är inbokad på en dubbelmatch redan på onsdag. Uppvärmd och klar!
Mvh Ade.
