Lämnad ensam.

Stressen är påtaglig. Moder natur har framkallat en värmebölja som tog oss alla på sängen och pannan blänker märkbart vid minsta ansträngning. Min raska promenad hem efter jobbet kräver egentligen en dusch och ombyte till fräscha kläder. Jag får lägga de tankarna åt sidan. Jag tar inte ens av mig ryggsäcken med de odiskade matlådorna från dagens frukost och lunch.

En snabb vända in i köket och jag sliter åt mig nycklarna till ”Kabelina” och ut till bilen. Värmen i luften är klibbig. Kläderna sitter som ett extra skinn på kroppen och när jag brummar iväg känner jag odören stiga i den instängda kupén. Mmm, gam och grillad orangutang.

Maria plockas upp och siktet är inställt på Sollebrunn. Det är dags att hämta vagnen och lämna den på verkstad för att få de där retliga tvåorna fixade. Dagen till ära verkar det som om alla, precis alla, med nya höftleder i kommunen har hittat ut i vårvärmen. Vid varje övergångsställe släpar sig en eller flera medborgare, födda under mellankrigsåren eller tidigare, stödda på rullatorer, fram över de streckade linjerna. Jag tar djupa andetag i den, nu av AC-n, kylda luften inne i bilen.

Väl framme regnar det. Vad annars? Ett ljummet stilla regn faller över mig när jag med krökt rygg vevar upp stödbenet och hakar på vagnen på kroken. Det är ju tur att inte draganordningen blir blöt tänker jag när vajern och kabeln kopplas.

Det är bara några kilometer till verkstaden från förvaringsplatsen. Regnet tilltar. Jag påminner mig själv om att då bilen ska in på service på fredag får de byta torkarblad. De har verkligen gjort sitt. Sikten är usel när vi rullar fram på den smala slingriga vägen mot vårt mål.

Vi svänger in på den lilla grusplanen. Det går inte att köra runt. Vi måste koppla loss vagnen och ge den en försiktig putt för att få den på anvisad plats. Maria tar i så hörntänderna nästan spricker. Grus är ju inte optimalt för ett stödhjul i hårdplast men det går. Regnet upphör så fort vi hoppar in i bilen för att fara mot hemmets nejder men jag är tacksam, regnet gav oss svalka.

Nu är det bara att vänta på kostnadsförslaget och hoppas på att hålet i plånboken inte blir allt för stort.

En sista blick i backspegeln och där står hon, vår pärla. Alldeles ensam i regnet på en våt grusplan. Lämnad ensam.

Fortsättning följer…….

Maria tar i så hörntänderna nästan spricker!

Kommentera mera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.