Ades World

Kategori: Campingdagbok

  • Campingdagbok 2021

    Kung Bore har tillfälligt dragit sig tillbaka från Västra Götalands nejder och lämnat kvar en något varmare atmosfär som lovar vår inom en snar framtid. Det ligger ändå ett täcke av vit snö kvar på ängar och gärden. Längs vägar färgas snövallarna svarta av anledningen till Gretas storhet.
    Gång och cykelbanor kantas av gul snö. Det är som om världens längsta ananassplit ligger färdig för ett försök att ta sig in i Guinness rekordbok. ”Det som göms i snö kommer fram i tö.”
    Om någon månad återvänder människans bästa vän till lyktstolpar och gräsmattor.

    Vi är en bra bit in februari. Snart kommer mars månad med skrikande katter och en försmak av våren. Det är hög tid att boka plats för kommande semester.

    Vi har planer på att tillbringa hela två veckor på en och samma camping. Valet för oss är ganska enkelt. Vi har hittat vår ”pärla” där vi trivs och känner oss hemma och välkomna.

    Med tanke på världsläget har jag en längre tid varit orolig att platserna snabbt ska bli bokade. Jag tror inte att det kommer bli mindre folk som kollar upp camping med tanke på de restriktioner som gäller för resande utanför rikets gränser.

    Som en nervös gräshoppa har jag kollat om det finns platser kvar samtidigt som jag kollar kontot. Häromdagen var det balans och det var dags. Tre platser kvar på vår ”gata” och några minuter senare stängde jag datorn med både lättat hjärta och lättad plånbok. Woohoo!

    I samma stund som bekräftelsen landade i min inbox började oron för hur vagnen klarat sig i vinter. Jag behöver egentligen inte oroa mig. Den har klarat sig fint tre vintrar innan men det är alltid en liten klump i magen när man ska öppna dörren första gången för säsongen.
    Kommer det att lukta gam och grillad orangutang?
    Är det någon liten musfamilj som flyttat in och känner sig lika hemma som vi gör?
    Hänger det draperier av mögel från taket? Kommer det att spruta vatten från alla möjliga håll när vi vrider på kranen?

    Det märker vi inom en snar framtid. Abstinensen tvingar mig att vid första bästa tillfälle åka till vagnen för att ge den lite kärlek.

    Visst är det en härlig tid vi går till mötes?
    Hoppas att vi ses någon gång i sommar!

    Med vänlig hälsning, Ade, Maria och Liv.

  • Campingdagbok 2020-07-12

    ”Blå blå vindar och vatten”, nynnar jag när dragkedjan till förtältet dras upp. Jag andas in den nya friska, nästan krispiga, luften i mina lungor. Det är som i vilken Prippsreklam som helst. Himlen är klarblå.

    Den instängda, plastiga doften i förtältet vädras snabbt ut. 

    Klockan är strax innan 07. Lite för tidigt eftersom det blev sent igår kväll. Man vill ju dra ut på det härliga och stanna kvar i semesterbubblan så länge som det bara går. 

    Jag kokar vatten till kaffet. Liv ligger nedbäddad i soffan. Maria sover bakom draperiet som skiljer kök och sovrum åt. 

    Med ett försiktigt steg kliver jag ut i förtältet. 

    Jag är alltid rädd att fastna med någon tå i den enkla plastpallen som följde med husvagnen. När man närmar sig 50 behövs en pall med två steg. 

    Ytterligare en sak att skriva upp på inköpslistan. 

    Det är nu, i denna stund som livet verkligen omfamnar mig. Ensam i tältet med en rykande kopp kaffe, nybakad snus under läppen och datorn på bordet. Det är nu som jag kan samla tankarna och skriva. 

    Familjen vaknar lagom till att dagens blogginlägg är postat. Vi äter en sista husvagnsfrukost och samtalar om dagarna på campingen. Vi är alla överens om att det har varit underbara dagar. 

    Jag och Maria kom överens om att vi ska köpa nytt täcke och nya kuddar. Det är inget som man ska kompromissa med. 

    Att krypa ner i nuvarande bolster är som att lägga huvudet på en oformbar påse fylld med luft och dra ett täcke av kartong över sig. Ohållbart helt enkelt. Detta måste prioriteras. Konstigt att det är först nu, säsong fyra, som vi reagerar så starkt på sänghalmen. 

    Trots att semestern är inne i elfte timmen känner jag ingen större ångest att plocka ner det snustorra förtältet. Ingen ångest när Maria plockar ihop prydnadssakerna inne i vagnen. 

    Det ska bli lite skönt att komma hem och sätta igång med vardagen igen. 

    Naturligtvis är inte säsongen över för oss. Det ska allt bli några fler turer mot okända eller kända mål. När det blir står skrivet i stjärnorna. 

    Jag och min familj vill tacka för alla glada tillrop och uppmuntrande kommentarer. 

    På återseende!

  • Campingdagbok 2020-07-11

    Jag vet inte vad det är men vädrets makter står på vår sida denna helg. Varje morgon skiner vi och solen ikapp. Det är inte så mycket mer att önska än dessa vackra sommarmorgnar. 

    Det blir ingen promenad. Vi känner helt enkelt inte för det. Det är väl egentligen så som det ska vara på semestern. Kravlöst och utan press. 

    Saker som dock måste göras är att tömma latrinen och fylla på vatten. 

    Att tömma latrinen är faktiskt inget större problem. Nu undviker vi att göra nummer två i vagnen men om nöden tränger på så har vi möjligheten. Det känns tryggt med tanke på min oroliga mage. 

    Jag har faktiskt väldigt roligt åt de som står och ulkar med kassetten i den ena handen och håller för näsan med den andra och ett ben utanför det lilla rummet.   Det är precis som om de ska bli uppätna av det stora latrinmonstret i vilken sekund som helst. Visst, det luktar inte hallon, mer som gam och grillad orangutang, men det är ju oftast deras egna skit!

    Jag möter två härliga campare som har läst mina inlägg och som tackar för underhållningen. Väldigt roligt att få uppskattning. Tack! Ni vet vilka ni är. 

    För att orka med det otroligt betungande arbetet med att uppehålla sig på en camping så krävs det energi. Energi i form av lunch. 

    Jag, hövdingen över flocken, har satt ner min högra flipflop och kommenderat tjänst inom inhägnat område. Vi ska inte lämna campingen förren tidigast middagen på Pinchos 16:00. 

    Dagens lunch inmundigas alltså på campingens restaurang.

    Idag slog jag nog något sorts rekord i mätthet. Med svullen buk fick jag näst intill ledas hem till vagnen. Kallsvettig och med tydlig explosionsrisk drar jag ut en stol ur förtältet och med ett högt och tydligt gubbljud placerar jag ändalykten i campingstolen. 

    Himlen mörknar. Det blir helt plötsligt svart som en sotarröv ovanför oss. Vad ska det månne bli av detta? Ingenting visar det sig. Moln, svarta som synden, driver bort och kvar blir glest spridda slöjor av vita fjuniga molnrester. 

    Solen visar sig och med det kommer solstolarna fram hos grannarna. Själv borde jag kanske jämna ut brännan lite. 

    En Treo ser ut som en leverfläck mot min vita hud. 

    Men jag sitter kvar i min t-shirt. Jag är fortfarande helt tagen av den mäktiga lunchen. 

    Middagen serverade en glädjens överraskning. Min äldsta son kom på besök. Vi blev ett glatt gäng på 8 personer som vandrade bort längs gator och torg med Pinchos som destination. 

    Det blev mycket trevlig eftermiddag i goda vänners lag. 

    När klockan närmar sig läggdags kläcker något av barnen, tre till antalet, den briljanta idéen att ett kvällsdopp passar väl alldeles utmärkt såhär på kvällskvisten. Sagt och gjort, vi går ner till stranden. 

    Jag badar som sagt inte och således behöver jag inte ens känna på vattnet. Jag vet att det är vått. 

    Luften är kall. 

    Liv tvekar. De andra två är redan i. Efter noga övervägande tar hon beslutet att doppa sig. Jag får minipick och pansarpung bara av att stå och titta på vattnet. 

    Det är dags att göra kväll. I morgon är det hemresa och slutet på denna semester. 

    Det kommer med all säkerhet att bli någon mer resa i sommar. Det är så här vi vill tillbringa lediga stunder, jag och familjen. 

    Vi älskar det!

    Med vänlig hälsning, Ade. 

  • Campingdagbok 2020-07-10

    Vi vaknar upp till ett strålande väder. Solen segar sig upp och smeker husvagnstaken torra. 

    Luften är kall. Det dröjer inte länge innan daggen lyfter och älvorna dansar på de öppna gräsytorna längs Vänerns strand. 

    Efter en stadig frukost utan bröd gör vi oss redo för en rask promenad. När jag har dragit på mig dojjorna känner jag ändå att ett besök på ”tryckeriet” kanske ändå är nödvändigt. Att köra pingvinen flera kilometer ifrån närmsta klubbhus är inte att tänka på. Det är väl vinet och de där ölen som gör sig påminda tänker jag och lunkar iväg mot den ändamålsenliga byggnaden.

    Vi går en väg som vi aldrig har gått förut. Eller rättare sagt, vi fortsätter förbi vår ändhållplats och ger oss ut i det okända. 

    Lidköpingsborna ska vara otroligt stolta över deras vackra stad och dess omnejd. Jag och Maria är faktiskt hänförda. 

    När vi passerar den gamla bandygrytan uppenbarar sig en av de vackraste platserna jag har sett. 

    Lockörns båtförening. 

    Mina känslor svajar. Jag blir yr. Det är en så otroligt vacker plats. Jag drömmer mig bort. Jag ser mig själv, med pipa i mungipan och sjömansmössa på huvudet, sittandes på den gamla träbänken som står utefter det röda skjulet. Jag sitter där och kanske lagar ett nät. Kanske sitter jag där och bara njuter av denna magiska plats. 

    Jag knäpper ett foto och promenaden fortsätter. 

    När vi åter trampar på känd mark med husvagnen i sikte är det dags för lunch. Det blir rester av pastasalladen från igår. Den smakar lika gott idag. 

    Vi slänger ner disken i baljan och jag knatar iväg till servicehuset. Det står en diskmaskin i diskrummet. En sådan där tingest i rostfritt som de har i  storkök. Jag har varit skeptisk men nu ska det bannimej diskas i maskin. Valmöjligheterna är lika många som hos en Nordkoreansk herrfrisör Det finns tre program att välja på. 1 minut, 2 minuter eller, hör och häpna, 3 minuter.

    Jag är lite mellanmjölk av mig så 2 minuter blir säkert bra.

    Maskinen surrar igång och de där två minutrarna var väl investerad tid. Disken är  skinande ren. 

    Den lokala butiken för oss campingnördar får sig ett besök. Jag är på jakt efter ett litet avlastningsbord. När vi strosar runt där, bland hyllor med allsköns fritidsprylar hittar jag en hjulhuskappa med fickor. Fantastiskt! Den får följa med hem. Jag finner även det lilla bordet som även visar sig vara en pall. Nu är jag riktigt nöjd.

    Naturligtvis är det fler butiker som ska besökas. Jag har som vanligt inget att säga till om. Det är bara att hänga med. 

    Visst är det märkligt hur energi fördelas i en liten pubertal tjejkropp. Från att nästan ha varit medvetslös av trötthet i en butik som jag gillar, till att fara omkring som ett torrt skinn i en butik som hon gillar. Jag kan ge er namnet på hennes favoritbutik, den börjar på bokstaven D och slutar ollarstore. Nu får ni själva gissa. Jag ger inga fler ledtrådar.

    Nu börjar jag känna av den tidigare promenaden i mina ben. Jag vill hem till vagnen och förbereda middagen. Burgare och pommes. 

    Nu kommer omniaugnen till användning. Jag fick dock ”modda” lite med bakplåtspapper över gallret så att inte pommesfriten ramlar emellan. Det fungerar. Det nya bordet gör sig helt perfekt som ett grillbord tillsammans med vår lilla klotgrill.

    Det blir kanon!

    Efter att ha vaknat ur den värsta matkoman kommer våra vänner och knackar på. Vi beger oss till glassbaren. Klockan är snart 20:00. Vi äter glass, spelar lite arkadspel och har det otroligt trevligt. Jag mår som en prins. Dock en trött sådan. När vi kommit hem är det åter dags för lite underhåll av husvagnens faciliteter. Gråvattnet ska tömmas och färskvatten ska fyllas. Radion skvalar på låg volym, Liv ligger i soffan och kollar på deckare. Maria plockar med lite av varje. Nu är det husvagnscamping på riktigt.

    Vi sitter i förtältet i den sena timmen. Det mullrar i himlen långt bort. Regnet smattrar envist mot tältduken. Den svaga bordslampan lyser med ett gulaktigt sken. Jag skriver. Maria bläddrar i en katalog med förtält. Liv är i servicehuset och gör sig redo för sängen. 

    Det är nu som jag njuter av detta liv som vi har valt som allra mest.

    Med vänlig hälsning, Ade.