Ades World

Kategori: Campingdagbok

  • Lämnad ensam.

    Stressen är påtaglig. Moder natur har framkallat en värmebölja som tog oss alla på sängen och pannan blänker märkbart vid minsta ansträngning. Min raska promenad hem efter jobbet kräver egentligen en dusch och ombyte till fräscha kläder. Jag får lägga de tankarna åt sidan. Jag tar inte ens av mig ryggsäcken med de odiskade matlådorna från dagens frukost och lunch.

    En snabb vända in i köket och jag sliter åt mig nycklarna till ”Kabelina” och ut till bilen. Värmen i luften är klibbig. Kläderna sitter som ett extra skinn på kroppen och när jag brummar iväg känner jag odören stiga i den instängda kupén. Mmm, gam och grillad orangutang.

    Maria plockas upp och siktet är inställt på Sollebrunn. Det är dags att hämta vagnen och lämna den på verkstad för att få de där retliga tvåorna fixade. Dagen till ära verkar det som om alla, precis alla, med nya höftleder i kommunen har hittat ut i vårvärmen. Vid varje övergångsställe släpar sig en eller flera medborgare, födda under mellankrigsåren eller tidigare, stödda på rullatorer, fram över de streckade linjerna. Jag tar djupa andetag i den, nu av AC-n, kylda luften inne i bilen.

    Väl framme regnar det. Vad annars? Ett ljummet stilla regn faller över mig när jag med krökt rygg vevar upp stödbenet och hakar på vagnen på kroken. Det är ju tur att inte draganordningen blir blöt tänker jag när vajern och kabeln kopplas.

    Det är bara några kilometer till verkstaden från förvaringsplatsen. Regnet tilltar. Jag påminner mig själv om att då bilen ska in på service på fredag får de byta torkarblad. De har verkligen gjort sitt. Sikten är usel när vi rullar fram på den smala slingriga vägen mot vårt mål.

    Vi svänger in på den lilla grusplanen. Det går inte att köra runt. Vi måste koppla loss vagnen och ge den en försiktig putt för att få den på anvisad plats. Maria tar i så hörntänderna nästan spricker. Grus är ju inte optimalt för ett stödhjul i hårdplast men det går. Regnet upphör så fort vi hoppar in i bilen för att fara mot hemmets nejder men jag är tacksam, regnet gav oss svalka.

    Nu är det bara att vänta på kostnadsförslaget och hoppas på att hålet i plånboken inte blir allt för stort.

    En sista blick i backspegeln och där står hon, vår pärla. Alldeles ensam i regnet på en våt grusplan. Lämnad ensam.

    Fortsättning följer…….

    Maria tar i så hörntänderna nästan spricker!

  • Campingdagbok 2021-05-03

    Jag har samma känsla i kroppen som inför ett tandläkarbesök. Jag har förberett mig mentalt i en vecka innan. Sömnen har varit dålig och magen orolig som en vulkan på Island. Jag har stämplat kompledig hela dagen och gjort alla förberedelser som en enkel man som jag, möjligtvis kan komma på.

    Det är dags för besiktning av husvagnen.

    Jag är som en nervös gräshoppa när registreringsnumret tänds upp i stora röda tecken på fasaden. Min bättre hälft är med som moraliskt stöd. Skylten blinkar ilsket och jag ger Maria en darrig blick. Nu kör vi älskling.

    Jag ser redan direkt på bromsprovarens stora analoga visare att detta inte kommer att gå vägen. Höger sida ger knappt utslag. 

    Sakta och metodiskt går de två herrarna genom alla punkter. Gasolsystemet provtrycks.

    Kvittot på vår vagn från 2017, första besiktningen, två stycken tvåor. Bromskraftfördelning och färdbroms påskjutsreserv kort.

    Nu har vi en månad på oss att fixa detta i den mest hektiska tiden för husvagnsmånglare. 

    Det var som vi trodde, att få en tid hos någon av alla husvagnsförsäljare på denna sidan om midsommar verkar inte troligt. Tipset om att söka upp en vanlig verkstad som sysslar med släp vidgar ju vyerna lite, eller ganska mycket faktiskt, och jag bannar mig själv att jag inte kom på detta tidigare. En husvagn är ju faktiskt ”bara” ett vanligt släp med en lopplåda byggd uppepå.

    Maria googlar som en galning och vi hittar en verkstad några kilometer bort får vår vagnsförvaring. 

    Lundins bil & maskin. Maria blir mer och mer tveksam när vi följer den ringlande vägen ut på landsbygden. Vägen blir smalare och smalare. Dock asfalterad. Det tar jag som ett gott tecken. Jag säger att är det någon som kan fixa detta så är det Lundin. Jag vet vad dessa händiga gossar är kapabla till. Uppväxta på diesel och spillolja, mekat traktorer och tröskor så fort de kunde hålla i en skiftnyckel. Det lägger sig åter ett lugn över Marias ansikte.

    Det är ingen hemma. Vi hänvisas till ett telefonnummer och jag fipplar med telefonen. En traktor brummar ilsket i fjärran och en man svarar i andra änden. Traktorn tystnar. En vänlig röst presenterar sig och frågar om han kan hjälpa till. Jag förklara mitt ärende och får till svar att det är inga som helst problem. Dumpa vagnen här nästa vecka så ska vi se till att fixa den. Mannen som jag talar med är densamma som är ute med traktorn. 

    Jag och Maria åker hemåt. Glada i hågen över att vårt dilemma löstes. Visserligen återstår själva reparationen men det verkar inte vara något konstigt. Ganska vanligt tydligen på vagnar som genomlider sin första besiktning.

    Vi stannade hos Fri-Bo i Sollebrunn för att kolla. Vem vet vad som händer till hösten? 

    Tiden går fort och vår två veckor långa vistelse i Lidköping närmar sig med stormsteg. Vi längtar!

    Med vänlig hälsning, Fredrik, Maria och Liv.

    Kabelina!

  • Campingdagbok 2021

    Kung Bore har tillfälligt dragit sig tillbaka från Västra Götalands nejder och lämnat kvar en något varmare atmosfär som lovar vår inom en snar framtid. Det ligger ändå ett täcke av vit snö kvar på ängar och gärden. Längs vägar färgas snövallarna svarta av anledningen till Gretas storhet.
    Gång och cykelbanor kantas av gul snö. Det är som om världens längsta ananassplit ligger färdig för ett försök att ta sig in i Guinness rekordbok. ”Det som göms i snö kommer fram i tö.”
    Om någon månad återvänder människans bästa vän till lyktstolpar och gräsmattor.

    Vi är en bra bit in februari. Snart kommer mars månad med skrikande katter och en försmak av våren. Det är hög tid att boka plats för kommande semester.

    Vi har planer på att tillbringa hela två veckor på en och samma camping. Valet för oss är ganska enkelt. Vi har hittat vår ”pärla” där vi trivs och känner oss hemma och välkomna.

    Med tanke på världsläget har jag en längre tid varit orolig att platserna snabbt ska bli bokade. Jag tror inte att det kommer bli mindre folk som kollar upp camping med tanke på de restriktioner som gäller för resande utanför rikets gränser.

    Som en nervös gräshoppa har jag kollat om det finns platser kvar samtidigt som jag kollar kontot. Häromdagen var det balans och det var dags. Tre platser kvar på vår ”gata” och några minuter senare stängde jag datorn med både lättat hjärta och lättad plånbok. Woohoo!

    I samma stund som bekräftelsen landade i min inbox började oron för hur vagnen klarat sig i vinter. Jag behöver egentligen inte oroa mig. Den har klarat sig fint tre vintrar innan men det är alltid en liten klump i magen när man ska öppna dörren första gången för säsongen.
    Kommer det att lukta gam och grillad orangutang?
    Är det någon liten musfamilj som flyttat in och känner sig lika hemma som vi gör?
    Hänger det draperier av mögel från taket? Kommer det att spruta vatten från alla möjliga håll när vi vrider på kranen?

    Det märker vi inom en snar framtid. Abstinensen tvingar mig att vid första bästa tillfälle åka till vagnen för att ge den lite kärlek.

    Visst är det en härlig tid vi går till mötes?
    Hoppas att vi ses någon gång i sommar!

    Med vänlig hälsning, Ade, Maria och Liv.

  • Campingdagbok 2020-07-12

    ”Blå blå vindar och vatten”, nynnar jag när dragkedjan till förtältet dras upp. Jag andas in den nya friska, nästan krispiga, luften i mina lungor. Det är som i vilken Prippsreklam som helst. Himlen är klarblå.

    Den instängda, plastiga doften i förtältet vädras snabbt ut. 

    Klockan är strax innan 07. Lite för tidigt eftersom det blev sent igår kväll. Man vill ju dra ut på det härliga och stanna kvar i semesterbubblan så länge som det bara går. 

    Jag kokar vatten till kaffet. Liv ligger nedbäddad i soffan. Maria sover bakom draperiet som skiljer kök och sovrum åt. 

    Med ett försiktigt steg kliver jag ut i förtältet. 

    Jag är alltid rädd att fastna med någon tå i den enkla plastpallen som följde med husvagnen. När man närmar sig 50 behövs en pall med två steg. 

    Ytterligare en sak att skriva upp på inköpslistan. 

    Det är nu, i denna stund som livet verkligen omfamnar mig. Ensam i tältet med en rykande kopp kaffe, nybakad snus under läppen och datorn på bordet. Det är nu som jag kan samla tankarna och skriva. 

    Familjen vaknar lagom till att dagens blogginlägg är postat. Vi äter en sista husvagnsfrukost och samtalar om dagarna på campingen. Vi är alla överens om att det har varit underbara dagar. 

    Jag och Maria kom överens om att vi ska köpa nytt täcke och nya kuddar. Det är inget som man ska kompromissa med. 

    Att krypa ner i nuvarande bolster är som att lägga huvudet på en oformbar påse fylld med luft och dra ett täcke av kartong över sig. Ohållbart helt enkelt. Detta måste prioriteras. Konstigt att det är först nu, säsong fyra, som vi reagerar så starkt på sänghalmen. 

    Trots att semestern är inne i elfte timmen känner jag ingen större ångest att plocka ner det snustorra förtältet. Ingen ångest när Maria plockar ihop prydnadssakerna inne i vagnen. 

    Det ska bli lite skönt att komma hem och sätta igång med vardagen igen. 

    Naturligtvis är inte säsongen över för oss. Det ska allt bli några fler turer mot okända eller kända mål. När det blir står skrivet i stjärnorna. 

    Jag och min familj vill tacka för alla glada tillrop och uppmuntrande kommentarer. 

    På återseende!