Campingdagbok 2022-07-09

Jag har återigen sovit alldeles för länge. Klockan är tidig förmiddag och solen börjar hetta upp tygtermosen som fjortisarna sover i. Jag tittar ut, trött som en jagad gnu och ser de två nattugglorna ligga där, utan samvete med vad de ställer till med genom att ha en dygnsrytm som fladdermöss. Jag funderar på att göra ”kanonkulan” i luftmadrassen från pallen, bara för att se de två obstinata flickorna, studsa upp i taket som två skrämda marsvin. Jag besinnar mig. Är huvudet dumt får kroppen lida tänker jag och fixar en kopp kaffe.

Jag finner lite tid att sätta mig ner för att skriva. Min äldsta son Oskar ska komma med sin vän. Alltid lika kul att de vill hälsa på. Vi grillar, promenerar och naturligtvis äter vi glass. En underbar dag helt enkelt och en bra avslutning på eftermiddagen.

Nu tar kvällen vid och fladdermössen vaknar.

Appar som Snapchat och TikTok drar otroligt mycket batteri. Det vet alla som har kids i den åldern. Det är ju framförallt Snapchat som idag används för kommunikation ungdomarna emellan. Att skicka ett hederligt SMS är dödfött. De vet inte hur det fungerar. 

Jag har som krav att telefonen ska vara laddad till minst 80% innan utgång. Annars blir det till att sitta hemma med farsan och styvmor, käka chips och kolla på en repris av Törnfåglarna.

Liv är alltid den som har minst batteri. Klockan närmar sig 20:00 och jag får inte tag på henne. Telefonen är död.

Efter lite snokande får Maria tag på en mamma till en kille i gänget och Liv kan spåras. Hon ringer upp från en annan telefon och säger att de är påväg.

Som två rastlösa sparvar sitter de och väntar på att sina mobiler ska laddas. De får inte lämna tältet innan de har 80%. Tortyr enligt dem, föräldraskap enligt mig. 

Natten går i repris. Skönt att denna tillställning är över i morgon. Töserna ska checka ut för andra äventyr och jag och Maria kan åter andas ut och återgå till en mer normal vardag. Flickorna är iallafall nöjda sin vistelse här och Power Meet ska de nog sent glömma.