Campingdagbok 2021-07-19

Med rosor på kinden och solsken i blick kliver vi upp denna ljuvliga sommarmorgon. Hela familjen har längtat sedan vi lämnade in Kabelina på vinterförvaringen i fjol höstas.
Det är en längtan som först känns som en önskan. En önskan om att få åka iväg.
Ju längre tiden går och avresan närmar sig övergår önskningen till längtan. Det kommer verkligen att ske. Det är inte längre en önskan. Det är en sanning och längtan tar vid.
Flummigt? Ja jag vet. Men vackert.

Maria har som vanligt stora problem med sin packning. Berget av persedlar växer sig stort och starkt. Det märks att vi ska vara borta länge den här gången. En halv semester ska tillbringas på vår pärla Kronocamping i Lidköping.

Jag har samma väska som jag alltid har. Den är bara lite tjockare över midjan så att säga. Liv har sin ryggsäck och någon påse med allsköns saker som kan komma till användning.

Maria sitter på sängkanten och lider svåra kval. Hon har svåra och tunga beslut att fatta. Det verkar som om hon har kommit till insikt. Vi ska ju faktiskt inte flytta till husvagnen. Vi ska vara borta i två veckor med en snabb hemresa för att tvätta.

Det råder ett lugn i min annars så vilda kropp. ”Vi har hela dagen på oss” är ett mantra som upprepas i mitt huvud. Det får ta den tid det tar. Inga tider att passa och det är ju semester!

Den stora skylten tornar upp sig i fjärran. Vi är nära nu!
Kön till incheckningen är inte allt för lång och Maria smiter in till receptionen. Lagom till att jag kör fram mot bommen kommer Maria studsandes, glad i hågen med blippkorten.

Att slå läger och resa förläggningen är inget som jag tänker på längre. Solen skiner och det är inte groteskt varmt. Jag och Maria jobbar bra ihop. Vi är lika väloljade som ett rapsfält i Skåne. Koppla el, fylla på vatten och vattentaxin från biltema för gråvattnet etableras. Den obligatoriska välkomstmaten äts. En sommarfräsch pastasallad som var förberedd hemma innan vi åkte. Underbart!

Liv är ännu mer tonåring i år och hur detta utvecklar sig ska bli intressant. Man kan säga att jag som förälder är otroligt ”cringe” i min blotta uppenbarelse. ”Pinsam sa Bill. Pinsamt Bull.”
Man vet inte vilket humör hon är på. Det ändrar sig liksom från sekund till sekund. Hon har iallafall slagit följe med en kompis som brukar vara här på somrarna. De har inte setts på tre år men haft kontakt digitalt. Kul!

Min son med kompis kommer förbi. De har båda semester och är raslösa. Vi tar en promenad runt campingen och efter ett par timma drar de vidare. Maria ger sig ut på egen hand. En träningsrunda.

Med dramaten i släptåg vandrar vi i den ljumna kvällen bort till Ica för proviantering. Vi fyller den hjulförsedda väskan med allsköns läckerbitar. Kött, mejeriprodukter och vätska i olika smaker. Mina ohängda sönerna kommer på grillparty i morgon. Bäst att bunkra upp.

Det är liv och rörelse på campingen. Folk skrattar, lyssnar på musik och försöker tysta sina skällande hundar. Barn springer runt som torra skinn och har det precis så kul som man vill att barn ska ha i den åldern. Klockan 23 är det som om någon drar ut kontakten.
Det blir knäpptyst.

Vi blåser tapto och drar ner rullgardinen. I morgon är en annan dag!

Med vänlig hälsning, Ade.

Kommentera mera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.