Författare: Fredrik Adetoft

  • Mulle Meck!

    När man bor tillsammans i en och samma bostad under barnens uppväxt är det ofrånkomligt att saker och ting sjangserar. Kök, badrum och dörrhandtag är utsatta för en omild behandling av dessa “vår framtid”.

    Kidsen har sina perioder där de nyttjar saker mer än vad de gör under andra.

    Ta till exempel när de precis har växt till sig och kan, med strumpa på ena foten, dreglande mun och balanserades på ena stortån, nå trycket (dörrhandtag på fackspråk) till alla innerdörrar. Det hängs, öppnas och kläms till förbannelse. Tryckena hänger som “på en gammel”. Slappa, trötta och man vet inte om man kommer ut om man låser in sig på “muggen” för att få en paus i vardagen.

    En annan period är kylskåpsperioden. Den infaller under sena tonår och jag tror att det drabbar killar mer än tjejer. Hens vet jag inget om men antar att det handlar om vad som hänger mellan benen.

    Det serveras en härlig middag och alla äter sig proppmätta. Tonåringen gör tabberas. Lik förbannat hör man kylskåpet öppnas en halvtimma senare. Han är sugen på något. Först när jag börjar få frostskador på tårna ute i vardagsrummet stängs dörren till kylskåpet. Hyllorna har noga inspekterats alldeles för länge. Han hittade ingenting då men av någon anledning tror den svajiga och gängliga pojkvaskern att status i kylen har ändrats en timma senare. Samma procedur som förut. Öppna dörren, inspektera för länge och stäng. Detta upprepas så ofta att kompressorn till kylen går oavbrutet.

    Det promenerar mig på nerven!

    Den största kranmarodören har lyckligtvis flyttat hemifrån. Jag vet inte vad det var med honom och vattenkranar. Han ser nog dessa som någon form av styrkeprov. Det ska vridas om så hårt att packningen kläms ut under diskbänken. Jag vet inte hur många av dessa jag har bytt genom åren. Det är ett antal kan jag säga. Nu var det dags igen. Lyckligtvis är det den gamla sorten och en halvmånads chimpans klarar av att byta. Värre blir det om vi byter till en engreppsblandare. Tror jag.IMG_20190320_110049-COLLAGENär jag ändå var i farten så gav jag tvättmaskinen en översyn. Den är också till åren kommen och firar väl 10 år i år. Luckan krånglade och ville inte alltid stänga sig. När jag efter ett samtal med min trolovade fick order om att starta maskinen så ficka jag inte stängt luckan alls. Den vägrade. Jag märkte då att haken i luckan, som ska låsa fast den i stängt läge satt alldeles löst. Fan…….

    Fram med lite verktyg och några minuter senare var det löst. En sprint hade ålat upp sig under år av användande och helt sonika hoppat ur sitt läge. Det var bara att pilla i den igen så var mekanismen som ny.

    Nu ligger jag på plussidan och kan ta det lite “launa” i helgen. Härligt!

  • Lättare sagt än gjort.

    Maria vandrar iväg med svågern längs en rad av dörrar. Korridoren verkar oändlig. Syskonen svänger vänster och försvinner in i hjärtat av sjukhusets ändlösa labyrint.

    Cafeterian är öppen. Om man skulle ta och köpa en………….NEJ!

    Jag sitter kvar på bänken. Jag ska inte äta sötsaker en vardag. Jag tränar regelbundet för att gå ner i vikt. Att lägga pengar på min egna undergång är ju fan inte rimligt. Blicken faller ner på telefonens skärm. Youtube visar en “Greatest knockouts of 2018”. Jag tittar upp från skärmen. 3 för 15:-……….äh va faan! Ett ögonblick senare sitter jag med tre chokladbitar. Mars, Dajm och en schweizernöt. Vilken jävla karaktär jag har!

    Jag föll alltså för frestelsen. Att det ska vara så svårt. I den vanliga vardagen går det bra. Till jobbet, hem från jobbet och att efter hemkomsten vara upptagen med dagliga sysslor tills det är läggdags. Bryts vardagens vanliga rutiner och jag utsätts för frestelser som dessutom också är lättillgängliga får jag problem.

    Detta är något som jag måste jobba stenhårt med. Förhoppningsvis avtar sötsuget och jag åter kan vistas bland folk som en vanlig medborgare utan att smyga in i närmaste pressbyrå eller mack för att synda.

    Ha det gött! // Ade.