Ades World

Författare: Fredrik Adetoft

  • En skruv lös!

    En skruv lös!

    Redan innan resan till Ulricehamn märkte jag att något inte stod rätt till. Vagnen hängde på stödbenen lika hårt som en kommunalarbetare hänger på skyffeln. Är det lite av vinterluften som har tröttnat på den stigande värmen i däcket och letat sig ut? Nåväl, det är väl naturligt att trycket sjunker efter en lång vinter, tänkte jag.

    Däcken pumpades. 4,5 kilo i vardera sula och vi rullade till midsommarfirandet i Ulricehamn. Efter mycket stoj och stim i dagarna tre var det åter dags att veva upp stödbenen och dra oss hemåt. 

    Jag minns att jag skrev ett inlägg om hur orolig jag var när vi låg ute på vägarna med Kabelina på kroken. Kan det ha varit en omedveten oro för det där däcket? 

    När vi rullade ut från campingen hade trycket i däcket gått ner markant. Tusan också. Macken nästa för att pumpa däcket och vidare transport mot mer kända trakter. Vagnen ställdes undan i väntan på nästa tur. Denna gången vevade jag bara ner bakre stödbenet på andra sidan av det misstänkta däcket ifall det blir total punka. Kanske inte behövs men ett stödben är väl precis vad det heter, Stödben.

    Nu när semestern tar sin början och vi tänker göra vägarna osäkra i vårt avlånga land så gnagde det där med däcket i mig. Jag lättade hjärtat för mina kollegor och de sjöng nästan i kör, ”Hämta lopplådan så ska vi kolla!”

    Jag jobbar som lagerman på en lastbilsverkstad. Det finns även en tillhörande personbils/däckverkstad i koncernen. De ligger i samma hus.

    Sagt och gjort, husvagnen rullades in i verkstaden, hjulet monterades av och där satt den lille jäkeln. En skruv rätt in i däcket. Inte konstigt att det pyser ut luft!

    Grabbarna i verkstaden tog tag i saken direkt. Det hela var fixat på mindre än 20 minuter. Däcket är som nytt och håller trycket.

    Jag är otroligt lättad. En sak mindre att tänka på när vi rullar mot Hälsingland på tisdag.

    Jag önskar er alla en härlig semester!

  • Blåsningen!

    Telefonen ringer. Jag slänger en blick på skärmen och hjärtat gör ett glädjeskutt.

    Det är min dotter som ringer. Hon tillbringar större delen av sommarlovet hos sin mamma eftersom jag och min sambo jobbar. Det blir annat ljud i skällan när vår semester börjar.

    Jag svarar med upprymd röst. En 11-åring har inte mycket tid till övers för att snacka med sin urgamla pappa. Det är kompisar som gäller. Därför ser jag väldigt mycket fram emot när vi drar till min far som bor ca 60 mil härifrån. Husvagnen ska packas och första semesterveckan tillbringas med nära och kära i Hälsingeskogarna.

    -Pappa, kan jag få ta med en kompis till farfar? Jag fick för honom!

    Dottern frågar med upprymd och ivrig röst. Planen är satt i verket och alla inblandade är informerade utom jag, den som faktiskt har sista ordet. Hur ska jag göra nu? Jag känner inte hennes kompis så väl och vi ska åka väldigt långt bort. Vill jag dra på mig det oket som det innebär att ta ansvar för någon annans barn? Kanske är det av egoism eller ren bekvämlighet men svaret måste bli ett nej. Jag vill inte. 

    Med tårar som rinner och gråt i rösten ber min dotter. -Snälla, snälla, snälla pappa! Jag får ju aldrig ta med en kompis i husvagnen!

    Det är inte riktigt sant. Vi har haft husvagnen i två år och jag kan räkna de gånger som dottern har varit med på mina fem fingrar. Två av dessa resor har kompisar varit med. De andra gångerna har det tagit mindre än 10 minuter innan hon själv har hittat polare på campingen.

    Jag står fast vid mitt ord och det blir ett kort hejdå innan samtalet avslutas.

    Mina tankar snurrar. Den lilla ungen försökte blåsa både mig och farfar. Han trodde naturligtvis att detta var förankrat hos mig. Kompisens föräldrar skickar gladeligen iväg avkomman för att på så sätt få en oplanerad ledighet på tu man hand.

    Inte ens hennes mamma visste något. En synnerligen välplanerad och lömsk plan som sabbades av mig.

    Kanske är det inte utstuderat, kanske är det bara ett sätt att vilja förgylla resan ytterligare men på grund av ålder och erfarenhet inte riktigt har lärt sig tillvägagångssättet?

    Timmarna efteråt känner jag mig liten och elak. Varför inte bara låta den där kompisen få följa med. För fan Fredrik, var lite spontan någon gång! Men nej, inte den här gången. Jag växer tillbaka ut ur min litenhet och känner att jag har gjort rätt. 

    Vi ska till min farsa tillsammans och det ska bli en helt underbar resa! 

    Min dotter hälsar på i bregottfabriken
    i Hälsingland 2017

  • Sommarluft!

    “Nu är det sommar, nu är det soool……trallalaaa trallalaa!”

    Efter en lång vintervila har nu vagnen, döpt till “Kabelina” av min dotter, fått komma ut i värmen.

    Detta är andra våren/sommaren som jag med ångest i bröstet och flackande blick låser upp och öppnar pärleporten till himmelriket. Många frågor och olika scenarion rusar genom mitt osäkra huvud. Har mössen gjort kaos? Växer det svampar i tak och på dynor? Kommer det att spruta vatten ur sönderfrusna kopplingar och magnetventiler? Kommer det att lukta gam och grillad orangutang i vagnen?

    “-Det gjorde inte det förra året.” tänker jag.

    Dörren går sakta upp. Jag blundar och håller andan. Sakta öppnar jag ögonen och kisar in. Samtidigt drar jag en lättnadens suck. Det luktar ta mig tusan fortfarande nytt! WOOHOO!

    Jag vrider om huvudbrytaren till strömmen och………..nada. Jag biter mig i underläppen och bannar mig själv för min lathet. Första vintern var jag en redig pojk och tog ur batteriet för förvaring i tempererat förråd. Inte denna gång. Den tunga klumpen är lika död som Saabs biltillverkning i Trollhättan. Jag hakar på vagnen, monterar speglar och drar iväg. Mot Biltema!

    En laddare och en ost/baconkorv senare är jag hemma. Batteriet har lyfts ur för att laddas på altanen. Felkod F4 visas på laddarens display. Vad fasen betyder det? Jaha……Batteriet är kasst. Biltema, vända nummer två och ett nytt batteri införskaffas. Efter montaget så vrider jag åter på den klarröda huvudbrytaren. Hihi! Nu fungerar det som det ska.

    Jag pysslar lite i kofferten. Lägger i ordning kablar, plattor till stödbenen och lite smått. Jag har även köpt en ny gasoltub som sätts på plats. Nice!

    Efter en okulär besiktning tycker jag mig se att det är lite luft i däcken. Jag tar mig till mitt jobb där en kollega fyller på med 4,5 kilo härlig frisk sommarluft.

    Det enda som är kvar att testa är vattnet. Jag hann inte med det. Det sista jag gjorde innan vagnen ställdes undan i höstas var att göra den årliga servicen. Killarna på verkstaden sa att nu är den förberedd för vintern och det är bara att ställa undan vagnen. Jag litar på dem.

    Dagen avslutades med att jag hämtade Maria efter hennes arbetspass. Jag ställde ut en campingstol och satt i skuggan på hennes jobbs parkering. En liten minicamping.

    Sommaren kommer att bjuda på tre bokade resor och en del spontana utflykter. Jag och familjen längtar och vi hoppas på många härliga stunder med Kabelina.

     

    Bosse och Kabelina

  • Let’s get ready to rumble!

    I oktober förra året tog jag ett beslut som har förändrat mitt liv. Tillsammans med min gamla barndomskamrat, vi kan kalla honom för ”PW”, började jag i boxning. Jag har hängt med i klubben i snart 10 år med mina barn som utövare. Jag har även gått tränarutbildning steg 1 och höll i nybörjargruppen under några månader. Restiden från jobbet satte dock stopp för fortsatt träningsuppdrag.

    PW & Ade

    Det känns lite som att cirkeln är sluten. Jag och PW, två medelålders män, försöker hålla jämn takt med kidsen. Åldern och ett hårt arbetsliv i en klen kropp börjar ta ut sin rätt.

    Knän, höfter och armbågar knäpper och knakar som en påse popcorn i micron när vi stånkar oss igenom uppvärmningen. Egentligen hade det nog räckt med den. Uppvärmningen alltså. Jag är oftast helt slut efter den.

    Det var under dagens träning som jag blev medveten om hur bra det är att röra sig i min ålder. Jag har inte tränat på två veckor och mitt vänstra knä har börjat strula. Höften likaså. Under de första varven, precis i början av uppvärmningen, brände det i knät. En eldsvåda som snart dog ut. Vilken känsla! Jag kände mig stark. Under indianhoppen kom en annan insikt. Jag är definitivt inte 20 längre!

    Det som förr var enkla, höga hopp med vartannat knä i hakan under luftfärden liknar nu mest fruktansvärt misslyckade hoppsasteg. Men vi försöker!

    Träningen avslutades med sparring. Fruktansvärt roligt men otroligt jobbigt. Alla sinnen är påslagna. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag är glad om jag lyckas hålla tempo i två minuter. Fy fan rent ut sagt. Här måste jag jobba med att trimma ”pumpen”. Att syresätta denna klump till kropp kräver en stor motor.

    Resultatet av träningen har dock gett resultat. Jag har gått ner i vikt och min onda kropp ömmar inte längre lika mycket som förr.

    Från att ha ålat mig upp och ur sängen som en sjöko på torra land och där efter vaggat som en pingvin till ”klubbhuset” studsar jag nu upp som en möbelfjäder. Jag rör mig som en oljad hankatt.

    Mina kaxiga söner får passa sig när farsan får på sig handskarna!