Ades World

Författare: Fredrik Adetoft

  • Campingdagbok 2020-07-10

    Vi vaknar upp till ett strålande väder. Solen segar sig upp och smeker husvagnstaken torra. 

    Luften är kall. Det dröjer inte länge innan daggen lyfter och älvorna dansar på de öppna gräsytorna längs Vänerns strand. 

    Efter en stadig frukost utan bröd gör vi oss redo för en rask promenad. När jag har dragit på mig dojjorna känner jag ändå att ett besök på ”tryckeriet” kanske ändå är nödvändigt. Att köra pingvinen flera kilometer ifrån närmsta klubbhus är inte att tänka på. Det är väl vinet och de där ölen som gör sig påminda tänker jag och lunkar iväg mot den ändamålsenliga byggnaden.

    Vi går en väg som vi aldrig har gått förut. Eller rättare sagt, vi fortsätter förbi vår ändhållplats och ger oss ut i det okända. 

    Lidköpingsborna ska vara otroligt stolta över deras vackra stad och dess omnejd. Jag och Maria är faktiskt hänförda. 

    När vi passerar den gamla bandygrytan uppenbarar sig en av de vackraste platserna jag har sett. 

    Lockörns båtförening. 

    Mina känslor svajar. Jag blir yr. Det är en så otroligt vacker plats. Jag drömmer mig bort. Jag ser mig själv, med pipa i mungipan och sjömansmössa på huvudet, sittandes på den gamla träbänken som står utefter det röda skjulet. Jag sitter där och kanske lagar ett nät. Kanske sitter jag där och bara njuter av denna magiska plats. 

    Jag knäpper ett foto och promenaden fortsätter. 

    När vi åter trampar på känd mark med husvagnen i sikte är det dags för lunch. Det blir rester av pastasalladen från igår. Den smakar lika gott idag. 

    Vi slänger ner disken i baljan och jag knatar iväg till servicehuset. Det står en diskmaskin i diskrummet. En sådan där tingest i rostfritt som de har i  storkök. Jag har varit skeptisk men nu ska det bannimej diskas i maskin. Valmöjligheterna är lika många som hos en Nordkoreansk herrfrisör Det finns tre program att välja på. 1 minut, 2 minuter eller, hör och häpna, 3 minuter.

    Jag är lite mellanmjölk av mig så 2 minuter blir säkert bra.

    Maskinen surrar igång och de där två minutrarna var väl investerad tid. Disken är  skinande ren. 

    Den lokala butiken för oss campingnördar får sig ett besök. Jag är på jakt efter ett litet avlastningsbord. När vi strosar runt där, bland hyllor med allsköns fritidsprylar hittar jag en hjulhuskappa med fickor. Fantastiskt! Den får följa med hem. Jag finner även det lilla bordet som även visar sig vara en pall. Nu är jag riktigt nöjd.

    Naturligtvis är det fler butiker som ska besökas. Jag har som vanligt inget att säga till om. Det är bara att hänga med. 

    Visst är det märkligt hur energi fördelas i en liten pubertal tjejkropp. Från att nästan ha varit medvetslös av trötthet i en butik som jag gillar, till att fara omkring som ett torrt skinn i en butik som hon gillar. Jag kan ge er namnet på hennes favoritbutik, den börjar på bokstaven D och slutar ollarstore. Nu får ni själva gissa. Jag ger inga fler ledtrådar.

    Nu börjar jag känna av den tidigare promenaden i mina ben. Jag vill hem till vagnen och förbereda middagen. Burgare och pommes. 

    Nu kommer omniaugnen till användning. Jag fick dock ”modda” lite med bakplåtspapper över gallret så att inte pommesfriten ramlar emellan. Det fungerar. Det nya bordet gör sig helt perfekt som ett grillbord tillsammans med vår lilla klotgrill.

    Det blir kanon!

    Efter att ha vaknat ur den värsta matkoman kommer våra vänner och knackar på. Vi beger oss till glassbaren. Klockan är snart 20:00. Vi äter glass, spelar lite arkadspel och har det otroligt trevligt. Jag mår som en prins. Dock en trött sådan. När vi kommit hem är det åter dags för lite underhåll av husvagnens faciliteter. Gråvattnet ska tömmas och färskvatten ska fyllas. Radion skvalar på låg volym, Liv ligger i soffan och kollar på deckare. Maria plockar med lite av varje. Nu är det husvagnscamping på riktigt.

    Vi sitter i förtältet i den sena timmen. Det mullrar i himlen långt bort. Regnet smattrar envist mot tältduken. Den svaga bordslampan lyser med ett gulaktigt sken. Jag skriver. Maria bläddrar i en katalog med förtält. Liv är i servicehuset och gör sig redo för sängen. 

    Det är nu som jag njuter av detta liv som vi har valt som allra mest.

    Med vänlig hälsning, Ade.

  • Campingdagbok 2020-07-09

    Det är nu det händer. Äntligen! Det är dags att kliva upp och göra oss redo för semesterns sista tur med lopplådan.
    Det mesta är packat. Jag sveper med blicken över högen med väskor, påsar och kylbagen. 
    Något måste vara fel. 
    Så här lite packning har vi inte ens när vi går till tvättstugan. 
    Jag tittar på Maria. Hon möter min blick med en axelryckning. 

    Det är alltså inte mer?

    Jag tar inte diskussionen vidare utan rycker tag i närmsta väska och halvspringer ut till bilen. Låt oss komma iväg innan någon av den kvinnliga delen av familjen hittar fler nödvändiga saker att öka på lastvikten med. 

    Maria följer väderprognosen i telefonen som om hon hade satsat snuskigt mycket pengar på fel häst. Vi har inte samma tur som för två veckor sedan. Det är bara titta och se regnskurarna dansa förbi utanför fönstret. Det här kommer att bli en prövning!

    Vi visste redan vilken plats vi skulle ha. Den kollade vi in förra gången det begav sig. Det märkliga med dessa platser längs denna gata är att de är liksom spegelvända. Det går inte att backa in på anvisad grusplats. Då får du inte plats med förtältet inom markeringarna. Vi måste alltså vrida den med röva ut så att säga. Det är just nu som jag är överlycklig för att vi inte har en boogievagn utan mover. Vi snurrar enkelt runt den lilla vagnen, jag och Maria.

    Det regnar under hela tiden vi trixar med husvagnen. Så fort stödbenen är nere, elen kopplad och vattnet är påfyllt upphör det. 
    Som två blöta katter släpper vi in ”The princess of drama” in i vagnen. Hon satt hela tiden i bilen med nyllet monterat i mobilen. Det märks att hon fyller tonåring nästa år. 

    Vet ni förresten vad en influencer väger?
    -Ett instagram! 

    Jag lägger presseningen över det som en gång var en fantastiskt grön och fin gräsmatta men som nu mest liknar en leråker. Den där leråkern är ganska lokal. Precis framför dörren där pallen ska stå kan man säga. 

    Typiskt. 

    Nu börjar det bli lite bråttom. Vädrets makter är för ett ögonblick på vår sida.
    Ut med tältet och nästan bära och trä i det i skenan samtidigt för att undvika lerpölarna. 
    Liv ser mina mödor och tro’t eller ej, hon kommer ut för att hjälpa sin gamla far.

    Vi lever ett väldigt spartanskt liv i vårt förtält. Vi har inte kommit så långt med attiraljer och utrustning. Vi har ett bord och fyra stolar. 
    Detta är fjärde säsongen och vi ha klarat oss med det. Jag är dock sugen på ett litet avlastningsbord för olika ändamål. Fläkt i hörnet, ställplats för ölen när vi sitter utanför tältet och steker fläsket i solen.
    Japp, ett sådant bord vill jag ha.

    Den numera traditionella promenaden till Hjärtbergs fick ersättas med en bilburen resa på grund av det stabila vädret. Lite förrådspåfyllning så att vi klarar helgen. Förhoppningsvis är det väder för att tända grillen. Hamburgare står på menyn. Jag är otroligt svag för hamburgare.

    Kvällen bjöd på vackert men något kyligt väder. Vi satt hos våra vänner i deras förtält. De hade brett ut sin förtälltsmatta. Det har inte vi eftersom vår pressening hade fungerat bättre som durkslag. Det är också något vi ska kolla på. Riktigt underlag.

    Efter en macka tryckte vi ner oss i sängen och släckte lampan. Det är svalt och skönt i vagnen. 

    Med vänlig hälsning, Ade.

  • Campingdagbok 2020-06-30 Dagen efter.

    Uppspelt av tankar och reflektioner gjorde att sömnen uteblev. Vi satt uppe långt in på småtimmarna och planerade inför nästa campingsejour. Tillslut, efter många om och men, hängde ögonlocken som blöta badlakan och det var dags att krypa ner i sängen hemma i lägenheten. 

    Jag sover länge. Längre än normalt. Den sena timmen i går gör sig påmind. Maria ligger kvar och drar tunga timmerstockar. Liv lämnade vi till hennes mamma redan igår. Hon kommer naturligtvis tillbaka när det vankas äventyr med ”lopplådan”. Vi har ett lite gulligare namn på vagnen, Kabelina, men jag tycker Lopplådan är roligare.

    På det hela taget kändes helgens tur mycket bra. Vi hade liksom flyt. Vi är ett grymt bra team, jag och Maria. Vi har funnit ett vinnande koncept och vet vad vi ska göra när vi anländer och när vi bryter förläggningen. Ingen skilsmässa i sikte där inte!

    Matlagningen som till största delen har bestått av att transportera oss själva med apostlahästarnas hjälp till närmsta hak som serverar något ätbart har nu börjat växa till att steka korv på spisen. Grillen är givetvis använd. Kyckling, korv och annat gott är ett naturligt inslag i vår vardag eftersom jag grillar året om.
    Det står en liten Weber Smokey Joe i kofferten som plockas fram när vädret tillåter och inte eldningsförbud råder. Att börja använda köket mer frekvent är något som vi vill och kommer att göra. Dels för att det är mer ekonomiskt men också för att det är kul med mat.

    Är det något som vi kan förbättra inför nästa resa om knappt två veckor? Inte vad vi kan komma på. Just nu är vi lika välsmorda som tysk ingenjörskonst. 

    Lådor! Jag höll på att glömma plastlådor. Min bättre hälft har en obegriplig förmåga att vilja packa i plastpåsar. Jag är allergisk mot det. Inga utslag i form av blemmor i ansiktet men en hjärnblödning light är alltid närvarande när jag stuvar in dessa påsar. Jag vill ha lådor. De är lätta att stuva och lätta att hålla ordning i.

    Annars har jag inget att tillägga. Livet leker och alla är glada och lyckliga.

    Mvh Fredrik Adetoft.

  • Campingdagbok 2020-06-29

    Det som annars brukar vara morgonen då jag vaknar med bröstet fyllt av vemod är snarare en morgon med lycka i luften. Jag studsar upp som en möbelfjäder och känner mig på ett oförskämt bra humör.
    Mitt i den mörka sommarnatten, när regnet smattrade mot taket och när sömnen gjorde sig som mest påmind gjorde vi något helt crazy!
    Vi bokade en långhelg till på denna campingen. Ett par vänner kommer med sin vagn och tokiga barn. Vi kunde inte låta bli! Det ska bli fantastiskt roligt.

    Det är tidigt när jag tittar ut i förtältet. Vädret har slagit om. Kondensen inne i tältet är faktiskt inte så farlig. Värre på utsidan. Likt en knottrig kondom hänger förtältet fast i husvagnsväggen. Hur i hela friden ska jag få detta torrt innan vi ska riva ner förläggningen?

    Övriga familjen vaknar till. Det rör sig inne i vagnen. Någon muttrar att det är kallt. 19 grader ute och 23 inne. Helt magiskt enligt mig som känner mig som en snigel i Sahara så fort kvicksilvret passerar 25.
    Muttrandet fortsätter och långärmade tröjor plockas fram för första gången på hela helgen. Nu har tydligen helvetet frusit till is.

    Under dessa minuter då det rotas bland kläder i påsar, väskor och skåp hittas det där linnet som var ”kvarglömt” hemma i Vänersborg. Det var alltså en komplott, direkt riktad mot mig för att få stilla sina skenande shoppingnerver de hittade på det där med kvarglömt linne.
    Jag går på och gestikulerar med armar och ben. Ni lurade mig!
    Det är nu som Liv, med blott 12 års livserfarenhet och mycket kvar att lära om att ”tala är silver, tiga är guld”, försäger sig.
    ”Pappa, vi kollade faktiskt inte bara efter linnen till Maria.”

    När vi köpte vår husvagn för tre år sedan kände vi att denna modellen kommer att vara helt perfekt till vår lilla familj i många år. Pojkarna är såpass stora och de har andra prioriteringar än att hänga på oss i ”lopplådan” till någon camping där det absolut inte finns något att göra. Ack så fel vi hade. De vill gärna hänga på.
    Vi har löst problemet med en sovalkov i förtältet. Där sover Alfred när han inte sommarjobbar och för Liv bäddar vi i soffan. Oskar den äldre, som har flyttat hemifrån har inget behov av att sova över så han kör dagsturer.

    Det där med att hålla på att bädda i soffan var inte så kul som vi trodde. All ledig plats i husvagnen tas upp av dessa förbannade dynor som ligger utspridda högt och lågt. Om vi bara ligger en helg så ids vi kanske inte sätta upp förtältet.
    Då finns det ingen plats för mig, hövdingen, the chief in Command, att placera akterkastellet när morgonkaffet ska intas och när den ack så viktiga första snusprillan ska monteras bakom överläppen.
    Med facit i hand hade fler bäddar varit att föredra.

    Vagnen är tömd på diverse vätskor. Vissa mer illaluktande än andra. Väskorna är packade och strömmen är avslagen. Säkerhetskontroll före körning är gjord.
    Det är bara förtältet kvar. Jag har medvetet dragit ut på det till sista sekund för att det ska torka och få slät hy igen. När jag böjer mig ner för att dra upp första tältpinnen kommer en skur.
    Det var då själva F-N också!
    Det finns ingen återvändo. Jag hinner med några pinnar till när regnet slutar lika fort som det började. Men skadan är redan skedd.
    Jag breder ut det på gräsmattan och låter solen smeka tältduken. Det gör susen.
    Knappast torrt som fnöske men skåpstorrt får duga.
    Nu rinner liksom tiden iväg.

    Det är dags att åka.

    Tack för den här gången och tack för alla värmande ord ni har givit mig. Jag är lite i chock över all uppmärksamhet som mina inlägg har fått men otroligt smickrad.

    Tack!

    Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft

    Här sitter jag och skriver.