Författare: Fredrik Adetoft

  • Campingdagbok 2020-06-26

    Incheckning kl 15. Nu gäller det att vara lite listig så att vi kommer i någorlunda tid till campingen. Av skäl som inte ens den samlade kåren av de skarpaste beteendevetarna lyckats förklara så är Maria en person som har ”sen ankomst” inskrivet i sitt CV. Därför brukar jag, henne ovetandes, tidigarelägga klockslaget för resans avgång.

    Denna gång vred jag fram klockan 30 minuter och vi kom iväg 15 minuter efter den fejkade deadlinen. Alltså 15 minuter före den tiden jag ville sadla hästarna, spänna för vagnen och rulla ut i vildmarken.

    Winning!

    Det är med fröjd i hjärtat vi rullar in på Kronocamping. Denna pärla bland pärlor i Lidköping. Vi trivs här. Det känns bra innan vi ens har sett plats 16 som är bokad i vårt namn. Ett medvetet val gör att vi har en stor plats med tillhörande vattenutkastare. Vår, i förhållande till andra, lilla husvagn får med råge plats på den anvisade platsen.

    Nu är det full fart. Maria vevar stödben, jag kopplar el, fyller vatten med den medtagna slangen och tjänar både tid och arbetsbörda. Liv är bara lycklig.

    När vagnen är etablerad och klar så ska pyntet fram. Det överlåter jag till Maria och jag hugger tag i förtältet.

    Det är varmt. Otroligt varmt. Det enklaste av förtält, ett reseförtält med endast 6 pinnar, är nästan för mycket. Jag sveper en öl. En present från svågern som önskade oss lycklig resa. Det känns som om den rinner rätt igenom skinnet.

    I min svagaste stund tänker jag skita i tältet, slita ner närmsta påsmarkis och låtsas som ingenting. Men jag biter ihop.

    Lägerplatsen är säkrad och färdigställd. Jag är törstig som en björk om våren efter bataljen med förtältet. Maria har vispat ihop en somrig pastasallad som vi gör tabberas på. Otroligt gott och fräscht i denna hetta.

    Vi behöver fixa lite grejer som fattas i kylen. En rask promenad till närmsta affär och tillbaka till solstolen är den plan som formas i mitt huvud. Den kvinnliga delen av familjen har helt andra planer.
    Vi passerar en butik med tyger, klippta och sydda i olika storlekar och färger. En klädaffär helt enkelt. Naturligtvis hade Maria ”glömt” ett linne hemma och således passade det alldeles utmärkt att frottera sig bland galgar, speglar och provrum för att komplettera garderoben med den saknade tygtrasan.

    Som den gentleman jag är lät jag tjejerna göra sin grej och satte mig på en bänk för att vänta.

    Ett linne Maria. ETT!

    Hur lång tid kan det ta att gå igenom ett klädstreck med linnen?
    Tydligen längre än vad jag hade räknat med.

    När damerna äntligen kom ut ur affären är den betalande delen av ligan tomhänt. Vad tusan? Vad gjorde ni där inne egentligen? Liv smyger fram en liten påse med ett par gröna shorts och ser sådär oskyldig ut.

    Vi har tillbringat alldeles för lite tid i husvagnen för att ha ”bott in” oss ordentligt. Därav har jag en längtan att bara få sitta still ett par timmar för att känna på det där med husvagnscamping på riktigt.
    Jag blev helt enkelt tvungen att ta befälet och med den starkaste myndighetsröst förklara att jag vill inte ränna runt som någon satans iller överallt. Jag vill bara vara!
    Eftersom jag är i minoritet blev jag nedröstad med siffrorna 2-1. Det bara att släpa sig runt i flipflops till glassbaren, affären, stranden, latrintömning, servicehuset. Tillbaka till glassbaren, receptionen, toa, stranden mm.
    Det är ett jävla spring helt enkelt. Men någon gång tänker jag göra myteri. Jag smider planer.

    Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft

    Liv tar sig ett kvällsdopp.
  • En morgon att minnas!

    Jag slår upp ögonen. Lyssnar….. Var det inte något som rörde sig ute på altanen? 

    Min blick fastnar på myggan som höll på att driva mig till vansinne i går kväll. Myggan är utspridd och väl tillplattad i taket efter ett välriktat slag med handflatan. Efter en lång och intensiv strid långt in på småtimmarna kunde jag åter släcka lampan och falla in i drömmarnas värld.

    Ja visst fan! Alfred har sin första dag på sommarjobbet. Kom gossen iväg?

    Jag smyger ut i vardagsrummet, kollar ut genom fönstret, japp, cykeln är borta. Han kom iväg. Med ett tafatt försök att gnugga bort sömnen ur ögonen hasar jag mig vidare genom lägenheten för att besöka ”tryckeriet” och “lägga en laser”.

    Efter att ha förrättat mitt tarv släpar jag mig tillbaka till sängen. Det är så där härligt ljummet under täcket. Maria sover djupt.

    Jag vet inte hur länge jag vandrade i drömmarnas dal men helt plötsligt står Alfred i dörren in till vårat sovrum och flämtar.

    Farsan! Du måste köra mig! Det är något som har trasslat in sig i kedjan på cykeln!

    Likt en möbelfjäder studsar jag upp. Efter endast ett par minuter sitter vi i bilen, på väg till Alfreds jobb. 

    Gossen berättar, fortfarande andfådd, “Jag hade ju kommit bort till Brandt (ca en halv kilometer) då det tog tvärstopp. Jag fick slänga upp cykeln på axeln och springa hem igen och väcka dig!”

    Jag anar vad det är som har trasslat in sig. Minnet av en kamouflagefärgad tröja som hänger på pakethållaren gör sig påmint. Livs kompis hängde den där på tork. 

    Efter leverans av ett stycke gosse, stressad men i tid, åkte jag hem för att ta itu med cykeln. Att åla sig ner i sängen existerade inte längre. Hungern hade satt in så det var bara att ge upp planerna på att sova länge.

    Jag meddelade ansvarig förälder att tösen nu är en tröja kort. Den satt djupt monterad i bakre navet och således bortom all räddning. Vi var båda överens om att det är sådant ”som händer”.

    Nu är allt frid och fröjd och semestern kan fortsätta.

    Med vänlig hälsning, Ade.

  • Sista lediga dagen innan semestern.

    Söndag och solen skiner från en klarblå himmel. Det är i arla morgonstund, de flesta sover. Det är tyst. Dock har grannes pojk presenterat sig för denna vackra morgon.

    Fralla med ost och marmelad och en kopp kaffe på framsidan där solens strålar har letat sig fram över hustaken. Det blir varmt idag.

  • Kan cider vara skadligt för immunförsvaret?

    Japp, jag har insjuknat i en horribel mancold och ligger i fosterställning med frossa, feber och en värk i kroppen som jag inte ens önskar min värsta fiende.

    Under de korta perioder som jag är vid medvetandet och kan samla tankarna så funderar jag på när detta virus angrep min annars så välstöpta kropp.

    I lördags hade jag en utekväll med mina söner, 19 och 21. Det blev ”några” bärs, EN cider och en 4:a rökig whisky.

    Vi hade en grym kväll tillsammans och jag mådde förvånansvärt bra på söndag morgon.

    På måndagen kändes det i halsen att ”något” var på gång. Jag härdade ut på jobbet för familjens skull, naturligtvis. Men på tisdagen var det kört. Mansförkylningen slog till med full kraft. Nu är det onsdag och ingen bättring i sikte.

    Nu till min fundering. Försvagade den där enda cidern, med smak av ananas, som jag drack på krogen mitt immunförsvar så till den milda grad att jag blev mottaglig för all sköns mer eller mindre hemska virus. Hade jag klarat mig om jag endast höll mig till det gamla och beprövade, öl och whisky?

    Kanske en kombo av rusdrycker och offentlig plats?

    Just nu är det överlevnad som gäller. Klarar jag mig igenom detta så kommer jag aldrig att dricka cider igen.

    Uteslutningsmetoden.

    Med vänlig hälsning, Ade.